SNÖN SKAPAR SYNVILLOR i ögonvrån. Jag ser blommor och fyrverkerier, växter, stora palmer, tentakler, hästar, ögon.

Det vita suger upp ljuset från mitt rum och reflekterar tillbaka det i takt med musiken. Dansar i min handflata, i mitt ansikte, spelar över ögonbrynen.

Innan, när alla satt i flygplanet och de skulle försöka lyfta, patrullerade flygvärdinnorna fram och tillbaka i gången likt fångvakter. Jag kände mig instängd. Djur i bur. Jag tittade ut på den snö- och istäckta startbanan och tänkte att det inte var meningen att människan skulle flyga. Inte egentligen. Flygvärdinnorna patrullerade fram och tillbaka i gången, de räknade passagerarna tyst. Läpparna formade sig ljudlöst kring sifferorden.

ett, två, tre.

ETT INSTÄLLT FLYG är alltid lika nervkittlande.

I taxin på vägen hem satt jag och tittade ut genom fönstret. Såg hur snön smält över alla konturer och förvandlat allt till ett vit hav, ett dis utan kanter. Det vita bröts av de mörka trädgrenarnas konturer som sträckte sig likt armar upp mot det som borde vara himlen. Jag kunde inte riktigt se.

Jag fick en känsla av att hela världen var en kompakt vit tystnad.

Det är konstigt det där, hur hjärnan fungerar. Jag var helt inställd på att åka till pappa. Så det känns fel att sitta hemma nu. Konstigt.

När det kommer till min pappa gräver sig något slags behov av bekräftelse  fram och jag blir sex år gammal igen. Jag blir liten, jätteliten. Mindre än sex år. Jag blir tummelisa och jag vet inte varför. Det är två stridande känslor jag har. En av att växa upp lite grann , och en där jag krymper. Jag behöver veta saker jag redan vet. Provcera fram andra saker. Jag saknar honom och jag såg fram emot att få åka dit men så blev det inte, och det blir inte alltid som det ska bli från början.

Men jag satt där ändå. Ensam, i den blå illaluktande flygplansstolen och krympte till ett litet barn med en klump i halsen och det är så himla dumt. Jag är så himla dum. Jag fattar inte vad det är med mig. 

Sex eller sexton år det är bara att välja.

Och jag väljer sexton.

Nä nu har jag sagt på tok för mycket.

Jag peppar duschen nu.

Och denna låten.

http://listen.grooveshark.com/#/song/Swimming/24269683

IGÅR GAVS JAG en fri biobiljett som skulle gå ut samma kväll av en trevlig kvinna och det slutade med att vi tittade på The Imaginarium of Dr. Parnussus, fett bra film. Helt i min smak.

Och förresten hatar hatar hatar hatar jag snö och vinter. Fan ta det.

Ursäkta mig, jag är bara less.

Nu ska strutta till skolan, adjö.

LAMPORNA I BADRUMMET hade lite funky grejer för sig i blinkade i takt med vattnet, så jag svarade med en lite funky dusch dans.

Nu är jag faktiskt fruktansvärt, otoligt, enormt, sjukt, fett, väldigt, jättetrött på kyla. Jag vill ha värme och bar hud och inga jackor. Dessa nedrans otympliga (men oh så bra) vinterjackor!

Idag kändes det dock som att en av vårens ögonfransar föll ner på Malmö och glittrade lite sådär fint, på sön dock. Men ändå.

Jag får bära fotboja för att inte springa hela vägen till 19 februari och Tanzani nu. Gaaaaaaaaaaaah.

Och på torsdag börjar för övrigt teatern vilket också är fint.

Adjöken.

JAG PEPPAR INFÖR morgondagens simhallsbesök med klassen, mer eller mindre. Jag har på något fifiinurligt sätt lyckats gömma undan min badkläder från mig själv och kan icke återfinna dem?

Hur,var, när är frågeord som cirkulerar dramatiskt mellan öronen just nu. Det susar och brsar för fullt.

Njäeäeäeä, nu ska jag strippa, strutta och struppa in i duschen och sedan glo på systerns Sex & The City- box.

Med systern förstås. 

JAG LA MIG ner och det tog tre minuter innan jag sov som en stock i tre timmar.

JAG BEHÖVER ÄNDRA om lite ibland. Som en skata.

Så bara BOOM, BAM,  bingo!

Fint? Ja.

NU GÄLLER DET bara att hålla sig vaken med hjälp av sockerinjektioner och hysterisk musik, I shall overcome!!

Gaaaaaaah, blahahahahha.

Fasiken.

Det luktar äpple i hela mitt rum och det rycker lite oroväckande i stortån som längtar ut i grönt gräs. Jag klappar och tröstar den.

Snart sommar snälla rara.

Jag är fruktansvärt seg i huvudet idag, ungefär det där vita kletet inuti marshmellows. Stavning = okänd.

Jag lyssnar på snabba covers av tyskar (sjukt nice) och leker med tanken på att börja om på en serie för sjuttioelfte gången då jag tappar bort var jag är konstant.

Sudda sudda bort mitt minne, lite mer för varje dag.

Jag har lust att göra en miljon saker men här sitter jag istället på min rumpa och göra ingenting. Fundrar lite smått på att byta blogg, this website ain't doing it for me.

Naah.

Idag har jag tittad på aspackade Japaner på TV och hjälpt en halkad tant.

Salta trottoarerna säger jag!