AMEN, titta en fågel!

Det känns lite som att vakna, på ett sätt.

Eller på ett annat sätt.

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör.

Jag saknar nog småttingarna lite.  

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvärr var pojkens värde lågt och sandens hemliga ord gled ur hans mun till ljuset och vinden. Han fick aldrig ha huvuvdet i sanden igen.

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed hela den högra sidan av hennes kropp. Hon lät händerna vila på magen, lät dem bilda en triangel runt naveln genom att göra så att tummarna möttes över och pekfingrarna under. Han somnade. Sov med djupa andetag som sköljde ut över hennes hals. Hon la sin hand på hans underarm och såg den sjunka igenom hans hud. Fingrarna mötte det kalla lakanet och hon var ensam igen, fortfarande.

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlöst. Idag har jag alltså inte gjort något nyttig av mig själv.

Uppfylla min fulla potential?

Mycket snack och lite verksatd när det gäller mig. Rätt stora ord men ganska uppblåsta. Inuti finns de där små, små orden som gömmer sig bakom stora munnar och hårda tänder. Jag vet att jag kan, men jag har tappat förtroendet lite för mig själv. Hur hårt ska behöva slå mig för att fatta egentligen?

Jaja.

Suck, suck, suck.

Lille jag, lille jag.

Den där lilla rösten i pannan kanske lyckas till slut, vem vet? Men då är jag jävligt illa ute. 

Mina fina, finare, finaste småsystrar.

JAG ÄR BESATT.

DET KAN HÄNDA att jag på sistone inte hunnit, orkat, velat, kunnat så jättemycket mer än det nödvändiga. Men det är bra det med.

Jag har i all eveighet (mer eller mindre) suktat efter applikationen på http://www.poladroid.net/ men inte kunnat dra nytta av denna då jag och min elektronik sällan ligger på samma våglängd. Men nu, nu jäklar. Så jag skall här och nu bjuda på lite polariserade afrika- bilder till och börja med och därmed visa upp den senaste halvtimmens sysselsättning.

Jag hoppas och ber för att jag genom att göra detta kan finna lugnet, styrkan, fokuseringen, koncenrationen och hoppet till att verkligen sätta igång med regi&analys eller möjligtvis till att börja brainstorma en uppsättningsidé.

Förresten avgudar jag den senaste låten (och videon såklart, åh videon!) med Lady GaGa och Beyoncé. Häftig duo om något. Videon, bara för att liksom.

http://www.youtube.com/watch?v=GQ95z6ywcBY

 Jag måste faktiskt säga att jag saknar det.

JAG SITTER ÄNTLIGEN med giftiga kemikalier i håret och väntar på att tiden ska rinna ut så jag kan skölja ur och duscha av. Tre år av hårfärgning, mamma har börjat bli proffs. Plastflaskan med färgen i blev alldeles varm, kemisk reaktion sa mamma och jag bad för att det inte skulle vara sant.

Nu pep klockan, tjiing.

pipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipi
pipipipipipipipipipipipipipipip.

hemlis;

jag har alltid haft lite relationsproblem med Pippi.