VET NI HUR FINT det är att sitta och prata om allt och inget med en total främling vars namn betyder dagg på hebreiska?

Väldigt fint.

Det gjorde min dag faktiskt.

Dålig engelska är mitt äss i ärmen.

IDAG HAR JAG tagit årets första, och årets extremt försenade årets första dopp. Mmm. Det var skönt, jag gillar vatten. Men jag får ont i öronen av att bada. Som att de ska trilla av och trilla ut. Jag är trött men ändå inte.

Jag har en sten i magen upptäckte jag precis, jag vet inte var den kommer ifrån, jag vet inte hur jag ska bli av med den, jag vet inte vad den vill och jag vet inte om den har goda eller onda avsikter. Stenar pratar inte. Och stenar kommer vanligtvis inte med en bruksanvisning, denna stenen är inget undantag. Så om någon saknar en sten är det bara att säga till. Den är grå, kall och tung. Kompakt, inte stor utan mer liten. Som att man koncentrerat en enorm vikt i ett värmeljus. Jag ser genom lögner som rör stenar i magar så försök inte lura till er den, den är inte värt besväret.

Förresten har jag kommit på att det är en stor fet lögn att någon är sig själv ändå ut i fingertopparna, de är nästinpå omänskligt och extremt sällsynt. Jag är mig själv ut i armvecken tror jag. Så lita inte på mina underarmar eller på mina händer. Ehurm. 

IDAG VÄCKTE MIN syster mig genom att locka med förföriska dofter av ägg och bacon genom en springa i min sovrumsdörr. Mmmmmmmmums.

SOLEN HAR SMÄLT bort vartenda lilla gnutta av min existens och jag smälter samman med stekande asfalt, snart smälter solen nog bort sig själv. Lavaregn. Åh, spännande.

MIN MAMMA HAR flätat ett lycko-armband till mig, det ska ge mig lycka. Och det är det första hon har gjort så jag kanske får lite extra nybörjartur också. Jag känner mig girig, jag sätter kanske klorna i för mycket tur- och lyckoamuletter.

Har varje människa bara rätt till en viss mängd tur och lycka?

DET ÄR VARMT, det är klibbigt. En tröja som du glömt bort fastnar i din hud, växer fast, ansiktet rinner av. Det är obekvämt. Orden som du älskar så mycket, blir för varma, blir för närgågna, blir för högljudda. De skriker sönder dina öron och sliter av de sista banden, sliter, biter, river av allt det du trodde att du visste. De hånar dig. De skrattar åt dej. Och du har blivit stum.

MIN MAMMA OCH jag, lite smågnissligt just nu. Hon säger att hon känner sig maktlös när det gäller mig. När hon säger så känner jag mig som en kvinnlig version av hulken, som slår sönder tegelhus och krossar bilar om nätterna.

Hon säger att hon inte känner igen mig, som att jag har blivit en ny person, som att jag spelar två roller och hon vet inte vilken som är den riktiga. Jag har blivit elak säger hon. Det svider, mamma, det gör det. Jag förstår inte. Jag tyckte att jag var mig själv nästan ut i fingertopparna, nästan ut i fingertopparna, som att jag på sistone börjat hitta lite vem jag är. Men mamma tycker inte om personen vars skinn jag växer i. Och det är sorgligt. Jag kanske helt eneklt är schizofren. Jag förstår inte, mamma. Snälla, jag förstår inte.

Det kanske bara är en fas.

ÅH, JAG ÄR världens bästa spegellögnare. Åh, vad jag surrar och snurrar och vänder ut och in på mig själv. Jag biter ner mina naglar och saneterar mina händer med disinfekteringmedel. Klipp och klistra, gör en bok om dig själv. Skrapa ihop allting du tror kommer vara värt att komma ihåg när du är vuxen och grå och kapsla in det mellan en boks trygga pärmar. Färgsprakande minnen eftersom du är för feg för att visa hur det egentligen var. Men även om du vänder blad och stänger ner det du inte tycker om, så klibbar orden fast bakom pannbenet. Snälla, gör dig själv en tjänst och kom ihåg det. Om du sätter bläcket på pappret så stannar det kvar. Snipp, snapp, slut och så åt vargen upp rödluvan.

Jag borde verkligen, verkligen gå och locka på John blund nu. Jag kan ställa fram lite gröt. Eller var det till hustomtar? Jag tycker inte om tomtar, jag gör verkligen inte det.