IDAG FYLLDE JAG alltså år. Nu är jag allt stor, är jag inte det?

Eller?

Hur som haver kom jag ändå en timme försent till min egen middag som min mor ordnat år mig. Jag kände mig fruktansvärt skuldtyngd, elak och dum. Men det var fint ändå. Jag har moffat i min mat som den lilla gris jag egentligen är och allting var prima ballerina. Jag är glad och trött och det resulterar i töntiga uttryck, deal with it.

Är det bara jag eller hamnade det en lite elak underton i det hela?

vafan.

Förlåt.

Jag är alltid trött.

Och jag ber alltid om ursäkt, fast på fel ställen.

Jag vill sova i hundra år nu.

Tack för en finfin födelsedag!

PÅ ONSDAG LÄGGS det ännu ett år på mina axlar och jag blir nu sexton år. Nej, jag ska inte ut och köra. När jag är stor nog att hålla ett par strumpbyxor hela, då ska jag svischa omkring i en röd cabroliet med långt hår, scarf och solglasögon och känna mig friiii som en fågel. Åh. Lilla luffarn sjung för mig!

Jag mår bra och håller på att kolla ikapp mig på Naruto, mysigt värre. Nu händer det grejer för nörden inom mig. Hon har inte fått röra sig på ett tag nu. Men nu, nu ska jag tönta så länge mitt tålamod och sömntörstiga ögon tillåter.

DEN HÄR VECKAN har kört slut på mig, ny skola, nya ansikten och namn, nya känslor, malmöfestivalflängade hit och dit. Kullerstenen har vibrerat, surrat i mina fötter. Jag har lyckats plöja mig igenom en hel del känslor.

Jag har hittat på ursäkter för mig själv, för allt, beskyddat fel personer. Jag har skrattat och gråtit som en mentalsjuk, jag skrikit och upplevt ett obeskrivligt hat upplandat med förakt, jag har känt skuld och varit äcklad av mig själv. Jag har varit helt tom ibland också och i andra stunder älskat så att det gjort ont. Men nu håller jag på att klippa bort dig, jag kommer inte glömma, men det är dött för mig nu. Hej då, ha det bra.

Äcklig. Tom. Ren. Ny. Jag bär ingen skuld, jag gjorde inte det, jag ville inte det. Det låg inte i mina händer för tillfället, du smutsade ner dem inte jag. En vecka, sju dagar. Det har varit en väldigt lång vecka. Och den är inte slut än på några timmar, så jag får väl se vad mörkret håller i beredskap för mig. Den stunden är värst, stunden innan man ska sova, stunden då allting spelas upp, då det radas upp, volymen höjs och ekar och kör ner långa naglar lackade i ånger och ångest genom huden. Jag är slutkörd. Helt jävla slut. Jag är så tacksam för att det finns människor runt om mig, som tar hand om, pysslar om och hatar och älskar åt en. Pekar i rätt riktning.

Nu ska jag städa upp mitt rum för etthundrafyrtiotredjetusende gången denna veckan, vika kläder, byta lakan och plocka upp tills armarna faller av. Mitt rum är olydigt, ouppfostrat och uppkäftigt och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Humöret smittar golvet, väggarna och garderoben tills man inte kan andas här inne längre. Men nu ska här städas en gång för alla.

ÄR DET DU som är äcklig eller jag? Jag hänger inte med. Min hjärna plågar med bilder av saker jag inte vill minnas, inte kan minnas, inte borde minnas. Jag är äcklig. Du är falsk, fel. Jag förstår inte riktigt hur.

I skenet av det du alltid påstått dig att hata är du det fulaste du vet. Dina färger är inte vattenfasta och försvinner med smutsen. Visar sin rätta färg.

Började ny skola igår, jag är stor nu. Jag vet inte. Min mamma ger mig vitamintabletter och trosor så att jag ska bli glad. Hon säger att hon är orolig, förstår inte. Vill jag prata? Njae. Nej det vill jag nog inte. Jag vill bara sova.

Nu är jag hemma igen, efter typtreveckor. Jag sov som en klubbad säl inatt, och ja, det lät jättejättehemskt. Förlåt. Det är skönt med lite ren luft igen, det är förvirrande att kastas tillbaka in i vardagen utan en susning. Det känns lite som att jag aldrig har varit borta, du kanske vet hur det känns?

Nänä, okej.

Jag förstår det är okej.

Inte samma sida? Vänd blad då.

Typ tre.

Ja där, åh vad bra.

Tack.

 Tack så mycket.

Det är lite rundgång i hjärnan, öronen väser som mikrofoner. Rösten knastrar som högtalare. Min stereo snabbspolar utav sig självt och repar skivan.

IGAR ANLANDE VI till Sao Paolo. Eftersom det ar vinter har solen gomt sig och det pissregnar, sa jag kommer fortfarande vara snovit nar jag kommer hem. En otroligt vacker och mysig perserkatt vid namn Lucy har pissat i min resvaska och det lacker in vatten genom en spricka som loper utmed hela taket. Men det ar fint har, det ar det. Men luften ar sa tung av avgaser fran alla bilar och skit att det gjorde ont att andas forst. jag ar mesig, no shit. Pa fredag aker vi vidare till nagonting jag inte kommer ihag vad det heter. Jag ar roksugen.  

IMORGON ÅKER VI och jag har så äckligt mycket att göra att jag inte ens förstår hur jag kan unna mig att skriva detta, på en dator som har förlorat förståendet må jag tillägga, eller så spökar den. Den har ett eget sinne nu, den behöver mig inte utan klickar omkring vilt utav sig självt. Jag känner mig överflödig.

I alla fall. Idag måste jag säga hej då till mina kära och jag hatar sånt.

Brasilien-pirret har satt igång nu.

Jag är peppad!

Vi ses igen den 14e augusti.

PÅ MÅNDAG, DEN 27e juli rultar jag iväg till brasilien och rultar inte hem igen förrens om tre veckor. Lagom till skolstarten.

Idag inne på Weeksday kom jag i ett par waist: 26 byxor efersom jag helt enkelt trodde att det var 29 (jag tog dom uppochner, fråga inte). När jag ade insett att jävlar jag kom just i ett par 26or och skulle återupprepa bragden gick det inte eftersom jag visste att jag egentligen, rent logiskt sett, enligt alla fysiska och biologiska lagar, INTE skulle kunna komma i dom. Lustigt. My brain is fucking with me.

En ovetande hjärna kanske är bättre?

Äh, skitsnack.