NU BÄR DET av till pappa igen, pappa med en skog i närheten, en blank cykel och två brutna revben.

INATT DRÖMDE JAG att jag blev gradvid. Och jag födde barnet, men fick aldrig se det. Sen blev jag gradvid igen. med tvillingar. Ja var så himla glad, valde ut namn och hela fadderluttan.

När jag vaknade och inte var gradvid kände jag mig nästan lite besviken.

Jag såg så mycket fram emot de där tvillingarna.

Sjukt mysko.

VI LIGGER VAKNA om nätterna och stirrar oss blinda på det vi inte kan se. Vi pratar våra käkar ur led för att vi är så rädda för att tystnaden ska spräcka våra trumhinnor. Gömmer oss i drömmar och lever lyckliga i ett hus av plast. Öppna ögonen för fan och håll käften, för en gångs skull.

Bara lyssna på ingenting.

Du behöver inte fylla varje kvot.

Det behöver inte göra så ont.

Andas och var liten,

för en gångs skull,

bara sov.

FEM MINUTER I åtta steg jag utanför dörren och fick se gatulamporna surra igång. Solens neddtåg färgade himlen i blått, mörkblått, ljus lila och rosa. Jag lät Paolo Nutini fylla huvudet och började gå över krossade röda bär, sprucken afalt, gräs och grus som gnistrade i lampskenet. Jag anades in och ut, och fångade en takt med fötterna. 

Någonstans där insåg jag att det redan är höst. Bäbishöst. 

IDAG NÄR JAG satt på bussen och tittade ut insåg jag plötligt att löven hade börjat falla från träden. Gula löv som dansade och snurrade, störtdök och svävade. Fastnade i små luftvirvlar på marken tillsammans med McDonalds-skräp och godispapper. Och jag blev så glad. Så uppspelt. Så nöjd.

Hösten är den vackraste tiden på året och jag välkommnar den med öppna armar.

Måla om, gör det fint. Ge allting nya färger och nytt ljus. Ge mig någonting nytt att gå in i, ett tecken på att tiden går och gör det vackert.

Jag Kliver härmed bort från sensommarskit och in i den fabulösa hösten.

Jag känner peppen för fika med filtar, för halsdukar och mössor, tjocka tröjor och torg-gumme-vantar, för mörka mornar och kall värme.  

Jag känner höst-peppen helt enkelt.

Det mesta jag skriver är osammanhängade babbel och gnäll. Men jag behöver få ut allt det där som låter fel i mun men rätt i bokstäver, det är därför jag gör detta. Leka av mig lite. Bubbla av mig lite.

Gnälla, sova och städa är faktiskt int det ända jag gör om dagarna, även om det kan verka så. Lite kanske. Fast jag gillar att städa och sova. Och gnälla av mig ibland med.

Nu ska jag gnälla över en spindel.

Ett å två, å ett två tre fyr.

Det kittlade på axeln när jag väntade på bussen. Det börjar bli kallt nu men min axel kikade ändå fram litegrann sådär. Så det kittlar, och jag gör som man brukar göra och lägger högerhanden på den bara axeln för att klia. Och då fångar jag något mellan mina fingrar. Långa ben. Gulmörk liten kropp. Men bra större kropp än långben måste jag bara påpeka. Usch, jag får gåshud på höger ben bara av att skriva om det. Jag flyger upp och kastar iväg äcklet. Trampar. Dödar. Tror jag jag i alla fall.  Men åh nej, så lätt går det inte. Den börjar röra på sig igen efter några minuter, släpar sin massakrerade kropp över gatuplattorna och lämnar en våt rand av inälvor. Jag ryser och hulkar, vill springa och springer på bussen som kommer på sin vita springare. Eller, det kan den ju inte. Skitsamma.

Min hjärna spelade spratt med mig hela bussvägen hem och det kittlade och kliade överallt. Jag såg spindlar krypa in i bussen och krasa under folks fötter.

Fyyyyyyyyyyyyy vad äckligt.

Nä, spindlar + mig = inte sant

Det har aldrig varit sant, men blir mindre och mindre sant för varje dag som trillar förbi.

Så nu ska jag komma till poängen;

Förlåt om det regnar imorgon.

NÄR JAG KOM hem var det mörkt, tyst, tomt. Mitt hus kändes oändligt stort, och det väste åt mig. Vässade skarvarna och knakade, bankade och skrämde upp mig. Eller så var det jag själv som skrämde upp mig, jag vet inte. Det är mycket som jag inte vet, uppenbarligen. Jag är till exempel en total främling till mitt eget hus. Jag talar inte dess språk och det försätter oss i knepiga situationer. Men huset skulle ju kunna anstränga sig lite också, it takes two to tango, liksom, gosh, duh.

Var det fel uttryck?

Jag borde sova nu.

Och det ska jag.

NYDUSCHAD MED STABILISERAT illamående och insmorda ben. Len som en räv. Eller nått.

La in mina bilder från Brasilien, mycket bilder. Många bilder.