MIN DATOR BRUMMAR högljutt, trögt, slött, jag hatar den.

Den vägrar kompromissa med mig och driver hela min existens till vansinne då jag har en enorm lust att gå och införskaffa mig en slägga att drämma sönder den med.

Jag vill strypa min egen dator, jag vill örfila den.

Ja det vill jag faktiskt, riktigt hårt.

När blev den så korkad?

Det kanske är delvis mitt fel också. Jag kanske har behandlat den illa, jag är vårdslös och aggressiv när elektroniska saker inte gör som de ska.

Och nu kallar jag den dum och vill slå den också.

Min stackars rebelliska dator är nog snart slut.

Jag tror aldrig att jag ska bli förälder.

Nu blev jag lite ledsen.

ÄH, JAG VET faktiskt ingenting, för omväxlings skull.

Himlen sprack upp idag och den fina, trevliga hösten som jag längtat efter flörtade lite med Malmö.

Jag känner mig helt nedmonterad just nu faktiskt.

Orden bits och vill inte leka med mig alls, så jag får nog låta de vara ifred en stund.

Ni får titta på min systers skratt istället.

Tre främlingar plus vattenfall i Brasilien.

Fruktansvärt häftigt må jag allt säga.

EN PLATS DÄR småkrypen samlas kring lysrören och löven dansar sig yra runt mina fötter.

Det gäller att fånga allt det man trodde försvann,

så vänd blad.

Slå huvudet på spiken.

IDAG ÄR DET kanelbullens dag. Så låt oss sluka våra sockerprydda vänner medd hull och helst inte hår.

Jag ogillar generellt söndagar, jag skjuter upp allting till söndagarna och sedan glider tiden mellan mina fingrar ändå. Söndagar gör mig handlingsförlamad.Jag börjar känna mig allt mer stressad och får ont i magen.

Jag tycker inte om söndagar, jag gör verkligen inte det.

Dels för att de är bevis på hur fruktansvärt lat jag är, och dels för att jag känner mig ovanligt dödlig på söndagar.

Det låter konstigt jag vet, men försök att förstå.

Söndagar visar att ännu en vecka har gått och det kryper i skinnet på mig när jag inser hur himla snabbt tiden går.

Jag har så mycket att göra och ingenting att göra på samma gång.

Varför i hela friden ska tillbringa min dyrbara, korta tid här på jorden med att räkna med bråk och hacka en pjäs i småbitar?

Jag vet varför, men svaret är så tråkigt.

Jag räknar sprickor i taket istället och vjyssar mig lugn.

JAG TITTAR PÅ trean som får mig att vilja klösa ut ögonen på mig själv i ångest. Den skapar en iskall, hård frustration i magen på mig och jag blir bara förbannad på den jävla mamman som ska underminera sin man hela tiden framför ALLA vilket till slut resulterar i att deras son dör. Herregud.

Varför, varför kör de alltid så konstiga, kassa, lätt ångestframkallande filmer på dagtid under helgerna?

Jag kommer aldrig glömma den där tre kvinnor, en barnmorska, en ung hjälptjej och en höggradvid kvinna blev insnöade i en stuga på ett fjäll. Kvinnan börja föda, barnmorskan tror att hon dör och fösöker rädda barnet istället genom att k-l-i-p-p-a upp henne och sedan vittnar den unga tjejen i rätten (efersom barnmorskan blir prövad för mord) blodet kom ut stövis ur kvinnan under "barnaräddningen" vilket betydde att kvinnas hjärta förtfarande slog.

Åh, herregud. fy fan.

Sedan har vi en personlig favorit. En tjej hittar sin pojkvän död (självmord) på julafton och blir lite konstig. Hon choppar upp hans kropp i badkaret och begraver honom på en kulle utan att berätta för någon att han är död. sedan publicerar han boken han lämnat efter sig i sitt eget namn och tjänár miljontals med miljoner, utan att berätta för någon hon känner så klart. hela filmen var så klart filmat med ett grått, lagom deppigt filter.

Och sist men inte minst, de två franska ungdomarna cirkus arton år gamla, en pojke och en flicka som är kära trullar ut i skolan, blir sedan bortrövade av en fransk gubbe och inlåsta under golvet i hans lilla stuga ute i ingenstans. Gubben har en försmak för pojkar och utnyttjar pojken sexuellt med flickan smygtittar från luckan under golvet. När polisen till slut spårar upp dom och gubben skjuts ihjäl blir pojken ledsen och flickan konfronterar honom och det visar sig snabbt att pojken hunnit bli ordentligt kär i gubbäcklet. Sen gör dom slut och åker tillbaka till civilasitionen.

Snipp snapp slut så slutade Malin att titta på filmer sjuka, snedvridna människor valt ut till TV.

HANS ORD FLAMMADE upp till smällare i munnen. De knastrade, rev och brände sönder. Läpparna sved. Han silade in kall luft mellan tänderna så att det ilade ändå upp i tandköttet. Det var kallt ute men svetten rann under amarna på honom och klibbade skjorttyget mot hans rygg. Han frös och smälte på samma gång. Hjärtat bultade hårt under knapparna.

Han masserade tinningarna med fingertopparna och slöt ögonen, slumrade till och drömde ingenting.

När han vaknade igenom bultade varenda millimeter av hans kopp i protest mot kylan. Natten avbröts av ljuset från lyktstolparna. Det såg ut som att det hängde små solar utmed hela vägen.

Hans hostade och det rev och sved i hela halsen. Han slutade efter att ha hostat upp lungorna. Han kände sig tom. Tom på allt. Han kände sig vilsen.

Det susade i de halvnakna träden av den kalla vinden och han såg up mot dem. Han vickade på fingrar och tår få att få blodet att bulta i dem igen.

Han rannsakade hjärnan efter ett namn, ett hus, ett ansikte. Tomt. Det ekade. Han mindes ingenting.

Han tittade igenom sin plåbok och fann bilder på människor han inte kände och kort med namn och adress som inte längre tillhörde honom.

Andedräkten hängde i luften och han värmde händerna med den.

Han tittade upp på natthimlen och ner på marken, skrapade med några gruskorn. Sedan reste han sig upp med jackan knäppt och halsduken hårt virad, och började gå mot ingenstans.

Han fångade en ton mellan läpparna och började vissla en melodi som inte fanns.

Jag blir fan aldrig nöjd nuför tiden.

IMORGON HAR JAG en kvarts utvecklingssamtal med mor och en kvinna jag knappt träffat för att prata om hur min nyfödda skolstart går, och sedan är jag fri som en fågel att flyga och prata om kostymer över en fika.

Sådant gillar vi.

Sådant är mer än välkommet i min kalender.

Helgen ska bli fin, helger är fina av naturen. De är skapade endast för att posera och locka och vara fina, korta, men fina. Och jag ser fram emot denna korta fina helg, som blir lite förlängd av studiedagen.

Inte ett dammkorn i ögonvrån inte, nej, nej.

Vattenfast masacara klumpar och ljuger för synen, mina linser lurar och bedrar.

Själv smyger jag mest, svävar en millimeter över marken.

Helt perfekt.

Inte såpass högt att man inte kan få fotfäste om man skulle snubbla, men inte heller så lågt att asfalten fyller ens skor.

Lagom är lagom.

Och ibland lite mer.