NU GÖR JAG mig redo för att titta på Alien vs Preditor, inte 1 utan just det, 2 med syster yster och äta bananglass med snuskigt mycket choklad-sås. 

Jag har bestämt mig för att ignorera siffror.

De kan inte döma mig.

JAG SITTER OCH känner mig smått bedövad efter att ha sovit i ungefär hundra år.

Jag vill vrida sönder min kropp.Dra allting ur led och bara ligga, ungefär, kanske.

Jag gråter tusch och spottar bläck.

Har någon ett sudgummi?

Kanske inte.

JAG FÖRBANNAR MIN säng för dess mjukhet då jag sitter här, när jag egentligen borde sitta i en skolbänk och rabbla danska.

Men, men.

Så ledsen är jag nog inte i alla fall.'

Igårkväll fick jag och Anna tröjor som mamma grävt fram från 70- talet, om hon hade stickat själv. Jättefina men galet sticksiga. Sådär super- sticksiga.

Men fina.

Så jag antar att om man vill vara fin får man lida pin helt eneklt.

Nä nu ska jag äta en banan och sedan rulla till skolan. Aa.

Volvo indeed.

MIN NÅDIGA SYSTER har låtit mig låna hennes dator , efter att min egen gjort slut med internet den jävla divan, medan hon rasslar omkring bakom ryggen på mig i jakt på sextiotalet till hennes klass tema "Bond" på spexfotot imorgon. Jag har precis ödslat tio minuter på ett blixtlås och svurit nog för en vecka.

Innan satt jag inne på mitt rum i lugn och ro och läste, fast lugnet bröts av krampartig panik som varade i tre sekunder när jag insåg min egen dödlighet. Jag sprang då in hit i jakt på ljus och mänsklig närvaro, och det var den spännande historien bakom mitt tangenthamrande här inne.

Ja.

Ha.

Okej då.

JAG SITTER I organisk bomull och filar tankarna.

Mitt hår är slitet och risigt och min riktiga hårfärg har börjat visa sitt fula tryne en hel del. Min tandtällning har gått sönder och metallen skär in i ena kinden, plus att jag är lite smått orolig för min näsas läkning. Jag tror jag behöver lämnas in på verkstad. Bli lite putsad.

KÄNNS DET LITE som att du faller på repeat?

Din skugga jagar asfalt och andas dina mardrömmars vakum.

Var inte rädd för att springa, det är din enda chans.

JAG SITTER I skrivande stund på en pinstol i ljust trä framför datorn på övervåningen iakttagen av femton tavlor föreställande människor. I vardagsrummet är temat landskap.  Porslinskatter smyckar fönsterbrädet och klockor tickar i vartenda rum.

Anna hittade en liten blygsam samling på nio stycken fickur igår. Det fanns en med en tunn liten silvernyckel till, en annan med en grip gjuten på dess baksida, omgiven av mjuka snirklar och former. En tredje var i guldfärgad metall som börjat blekna med en tillhörande kedja.

I bokhyllorna trängs fotoalbummen med varandra och figuriner i porslin håller familjens bröllopsfotografier sällskap.

Jag blir förundrad över alla minnen.

Vi åt kräftor till middag, fast jag nöjde mig med en och fyllde sedan på med rostmackor och coca-cola, kräftor är inte riktigt min grej. I alla fall inte längre. 

Jag minns när vi var i stugan när vi var små, när vi åkte ut i roddbåten över den kvällsstilla sjön och bröt den speglblanka ytan genom att placerade ut kräftburar med fiskhuvuden i som bete. Det pirrade alltid i magen av förväntan. På morgonen kryllade burarna av kräftorna som slogs och kneps för att komma undan. Vi hällde över dem i en stor vit plast- balja och plockade ut de feta till middag medan de små blev släppta fria igen. Det var min mormors favoritdel, när de minsta lyckliga krätorna fick springa iväg baklänges ner i vattnet och tillbaka in under stenarna igen. 

Jag kommer inte ihåg om jag tyckte synd om de som blev kvar hos oss.

En annan sak jag lärt mig idag är att jag visst var lite småskraj för spindlar redan när jag var liten.

Min mormor hade kommit in i mitt rum i stugan och funnit mig krypandes under sängen. När hon frågade vad jag gjorde svarade jag bara att jag var rädd för spindlarna.

JAG SITTER HÄR och gungar, vajar och mår illa i ett tåg som kommer ta mig till Motala där min mormor och morfar chillar. Jag ser faktiskt fram emot det, det ska bli mysig att få borra ner sig i lakan med den där speciella känslan, titta och peta i gamla fotoalbum och höra anekdoter från mors uppväxt över klirrande porslin och småkakor,

beundra morfars skepps-byggen i glasmonter och fnissa över det faktum att min mormor avskyr sig själv så mycket på bild att hon klippt bort sitt eget ansikte ur de flesta fotografierna och lämnat hål mitt i allt.

Jag undrar om hon har sparat alla sina små ansikten i en ask.

Jag undrar vad de kommer tycka om tjurringen.

Hum.

Speciellt längtar jag efter den inglasade skorpinionen.