JAG VILL OMSLUTA mig med satäng och bomull, mjuka garn och tung sammet. Vira längder med gulvit spets runt mina armar och anklar . Dra med siden över munnen, smaka på den, lukta på den. Jag vill känna den mot huden, hur den smeker över mina ben, faller som vatten runt mina fötter. Gnugga en bit av ett manchestertyg mot kinden, dra med fingrarna genom en päls. Se dem dyka som delfiner ur det lena. Täcka mig från topp till då i tunna genomskinliga sjalar och springa med dem som vingar från min rygg. Falla i ner i ett hav av broderade tyger i dova färger med detaljer i lysande guld. Dra in doften av dem. Drunkna i dem, andas, leva och känna dem. Vara ett med dem. Vara ett stygn, en cirkel, en vågig linje, en spiral i spirande guld mot djupt blått. Jag vill gömma min kropp i glänsande band. Breda band i blodrött och smaragdgrönt, blåskimrande svart med silvriga kanter som när ända upp till himlen, skimrandes i solen.

JAG HAR SMUGIT mig undan från pluggeriets vaksamma ögon och försöker hitta på ursäkter till mig själv. Jag är bedrövlig på att koncentrera mig på pluggande, faktiskt. Orden dansar latinsk dans bort från mig och jag kan inte påstå att det gör mig speciellt ledsen och upprörd. Mest trött. Deras vickande höfter och glittriga kjolar gör mig yr, slitsade skjortor och stilettklackar som är ofantligt höga. Det skulle inte skada att kunna röra sig så, men det skadar mig inte att jag inte kan röra mig så. Det som gör mig aning chockad är att dessa tråkiga, obegripliga ord i mitt provhäfte kan göra sådär. Bara vicka sig av sidorna, och på något mystiskt vis lyckas stampa med fötterna på ett graciöst sätt. Tysta till en takt osynlig för min klumpighet. Och gissa vad? Inspicient rör sig bäst av alla, gör narr av de andra som apar efter. Tragiskt nog kommer mina egna elefantliknande ord inte ens i närheten av dessa, jag kan inte uttala dem rätt. De trampar varandra på tårna i en klumpig och stel bugg, tappar sina partners och glömmer bort stegen. Det är förödmjukande att se dem svettas i ljuset av kökslamapan som de föregånde orden inte ens märkt av.

Jag borde egentligen redan ha fångat alla orden och studerat dem, som nyckelpigor i en hink på ett dagis, uppfångade av en plastspade och petade på av leriga fingrar. Men till slut blir det bara till ett myller av rött och svarta prickar och jag mår illa. 

Jag borde ha lärt känna dem och kunnat deras historier och innebörder utantill. Men de är främmande för mig, så jag sitter helt enkelt tyst och passiv och slö och ser dem dansa iväg.

Borde är nog nyckelordet här.

Jag är så jävla lat, jag ska plugga mer nu. Jag ska, ska, ska försöka lite till. Någonting till borde kunna fastna, kiempa.

DET TOG MIG sjuttiotre minuter att komma ur min varma säng efter att ha vaknat. Jag låg och tittade ut i mitt rum och funderade på ingenting. Jag ser igenom suddiga ögon på morgonen, som att någon har smetat ut alla linjer, dålig grafik helt enkelt.

Trasiga ögon, jag tänker operera dem om jag får råd vid vuxen ålder. Skära ut och fixa till bitarna så att jag kan se klart utan mjuk plast under ögonlocken.

Jag minns när jag fick glasögon. Jag började gråta när jag fick reda på att jag behövde ett par, och optikerdamen försökte trösta mig med att vissa människor ville så gärna ha glasögon att det köpte utan styrka, bara för att de tyckte att det var så snyggt. Jag såg inte hur det skulle hjälpa mig.

ag hade inget val, jag behövde mina glasögon.När jag fick dem så kändes det helt overkligt, jag hade aldrig fattat att det var så allting skulle se ut egentligen. Plötsligt kunde jag se alla enskilda löv på ett träd, jag blev alldeles yr över hur de darrade i vinden när jag kom ut från optikern. Jag kunde läsa på tavlan utan att få huvudvärk och se vad det stod på reklamskyltar uppe på husfasaderna. Mina första glasögon hade en rostbrun båge på överdelen och osynliga trådar som höll fast själva glasen undertill. Jag hade dom tills sommaren mellan sexan och sjuan då jag fick linser. Focus Dailies. 

För varje optikerkoll har allting blivit suddigare inom mitt synfält, fast det har börjat slå av på takten nu.

Jag är den som tappar en lins eller sina glasögon i en dålig skräck- film och blir dödad först.

MIN ARM HAR protesterat högljutt mot sin egen existens hela dagen lång, halva klassen var borta och mitt huvud dunkar i takt med allting som gör någonting i en takt. Jag äter rostbröd med smält smör och leverpastej och undrar lite smått varför ingen är hemma än, målar mina naglar i rosdoftande guld.

En av mina många onödiga bilder på kinsesiska resturanger.

DET ÄR INTE normalt att kunna allt i min ålder. Man ska inte kunna alla namn, känna alla ansikten, sett alla filmer, läst alla böcker, kännt alla smaker.

Jag kan mycket, men om man jämför med det stora hela kan jag ingenting.

Jag lär min nya saker varje dag, jag hör nya ord, ser nya människor, nya kroppspråk.

Jag suger i mig som en svamp,

gör mig redo för att växa ur mig själv och för att fylla en äldre, visare människas skor.

Skor som jag ska gå i, gå långt i, gå i hur långt som helst, så långt jag vill.

Jag faller ut på golvet, sätter mig och syr ihop bit för bit.

Känner på flickan i spegeln, lär mig vartenda drag i hennes ansikte utantill.

Jag kan inte låta bli att undra lite varför, jag kan inte låta bli att fyllas av ordet, frågan, varför?

Vad gör jag egentligen?

Jag skulle vilja veta vad jag egentligen höll på med i en minut bara, en sekund.

En liten stund bara.

Är det så fel?

Att vilja veta, kunna, känna allt.

Och det kommer jag aldrig att göra.

Jag sträcker mig in i spegeln, letar efter bitar, letar efter letrådar. Jag dansar framför spegeln,

vill se henne härma mig.

 Se henne röra munnen i tomma ord.

Jag känner inte igen henne ibland, undrar vem hon är, varför hon är, hur hon är.

Jag vill bli henne.

Och jag är väl medveten om att det är något som tar tid, att jag måste vänta.

Krypa ihop och låta tiden dra ut sig till bristningsgränsen, treva mig fram.

Men jag blir less på det, jag blir trött på det, jag vill ta genvägen.

Min arm värker efter sprutan.

Jag tar en värktablett och lägger mig i soffan,

svävar en decimeter ovanför parketten.

DET KLIAR OCH svider i skinnet, jag kan inte se mig själv i spegeln längre.

Imorrn ska jag bli vaccinerad mot svin influensan, jag undrar om jag kommer bli en av siffrorna i tidningen, om nålen är tjock.

Jag tänker städa upp i mitt rum i vanlig ordning, sortera skolpapper, vika kläder, bädda, slänga, torka, damma, dammsuga.

Jag har tappat bort lite av mig själv.

Har något sett mina armar?

Vad ska jag göra med mig själv?