NÄR VI KOM ut från skolan låg ett grått molnen över himlen som en fet katt. Vinden drog sönder allting, det flög murbruk och bänkar förbi oss. VI gick vidare, skulle ut därifrån, ut från skolan, hem. Utmed den stora gatan piskade vattnet med enorma rapp över hela vägen, bilarna gled som på is. Vi sprang över på övergångsstället när det blev grön gubbe. Våra fötter plaskade mot marken, genomblöta efter tio sekunder och iskalla. Vinden tilltog i styrka och knuffade oss framåt tills vi började glida som bilarna gjort. Våra jackor fylldes med luft som ballonger, som segel, och vi lyfte från marken, flög mot den stora grå himlen.

Inte allt jag skriver i sant, men det är kanske märkbart var gränsen går.

När jag kom hem idag skallrade våra stora vardagsrumsfönster i sina ramar och regnet lät som en kulspruta mot plasttaket som täcker verandan, dånet var öronbedövande.

Jag har en slags hatkärlek till sånt här väder, det är motbjudande, jobbigt och mysigt,liksom dramatisk.

Ofta tycker jag att stadsregn är smutsigt, det känns smutsigt. Gråbrunt och stinkande. Som att det bara sköljer runt all smuts, alla avgaser och all skit som staden samlat på sig. Idag kändes det som en biltvätt.

OKEJ, FÖRLÅT ÅTERIGEN.

Ingenting blir bra.

Jag får försöka sluta upp med att pressa fram halvhjärtade saker, även om jag har en svag punkt för klichéer.

Det känns som att hlava min hjärna har lagt av.

Men jag har i alal fall hittat ett par vinterskor.

Jag vill ha snö.

JAG GÅR LÅNGSAMT. Jag känner igen mig men kan inte framana namnet på platsen. Allting går i gråa toner. Jag är i en lägenhet, eller ett hus. Det är tomt. Tapeterna har rullat upp sig eller hänger halvt avslitna från väggarna med ett fläckat medaljong- mönster. Brädor som sjunger mot varandra under tyngden av mina fötter. Det är knäpptyst förutom knarrandet av mina steg. Jag stapplar fram. Det känns som att jag vadar i vatten. Jag kan inte andas ordentligt, jag rosslar ljudlöst. Känner hur det rör sig i halsen och jag öppnar munnen. Tunn vit rök glider över mina läppar och ner över mitt bröst, min mage mina ben. Den drar sig ner mot golvet och lägger sig som ett tunnt gråvitt hölje över allting. Ser ut som uppvispat damm. Jag rör mig mot ett stort vitmålat rum med ingenting i. I andra änden av rummet finns det en dubbeldörrar med glasrutor i. Jag trevar mig fram mot den, halvt blind. Det blir mörkare i rummet hela tiden, som att det löses upp bakom mig. Jag låter den ena glasdörren öppna sig mot en enorm trädgård. En stor stenrappa leder ner till en stenlgad gång som slingrar sig ut i vått gräs. Det står stayer i marmor av kvinnor med runda bröst och höfter. Kort vågigt hår i sten formar sig runt deras huvuden, deras ansiktsuttryck varierar på dem nedanför trappan. I gräset ligger en stor grund dam i vitt kakel med speglblankt vatten. Jag vänder mig om och ser den vita dimman jag hostat upp rulla utifrån där jag kommit, den har blivit tjockare. Jag ser inte längre rummet. Bara den ljusa vågen mot det mörka. Dimman läcker runt om mig och faller ned för trappan som vatten, långsamt och ljudlöst. Jag öppnar munnen och sticker prövande in några fingrar. Jag har ingen tunga. Dimman blir tyngre och tätare, rullar ut över gräset och dammen. Satyerna sticker upp som människor i ett hav. Jag ser inte längre nedanför mina knän. Jag rör mig nedåt och utåt. Det vita dansar runt om mig, blir fetare för varje sekund, glider runt mig. Det blir ringar i den av mina steg. Jag fortsätter gå. Dimman läcker tillbaka in i min mun och jag stelnar bit för bit. Tappar känseln, fortsätter framåt. Dimman försvinner gradvids in i mig. Mina egna drag ersätts med andra. Jag blir förevigad vid kanten av dammen, en millimeter med fingertoppen från ytan.

VÄRLDENS STÖRSTA LILLA BILD.

JAG AVGUDAR DEN. 

Bara för att det är en så jävla bra bild. 

                                            JAG ÄR KASS

                                             på att göra sånt

                                               jag borde göra.

JAG HAR TAPPAT orden, de rullade ur min ficka och in i mörka hörn. Jag har ingenting att skriva eftersom jag inte längre kan, allting jag skriver blir fult. Jag vill inte vara ful. Så därför ska jag inte pressa fram ord som bara blir groteska ändå. Jag kan leta lite senare, men nu ska jag iväg. Adjö.