JAG SITTER PÅ min datorstol och håller andan.

Rör dig inte, snälla sitt till bedjar min hjärna.

Jag håller andan och sneglar fösiktigt ut på golvet.

Den rör sig närmare, kryper ihop och sträcker ut sig. Glider omkring på golvet. Den har inga ögon, men den känner av mig. Känner min kroppvärmde, min puls.

Rör dig inte skriker jag till mig själv så att det ekar bakom pannbenet.

Det kliar på armen, jag rycker ofrivilligt till och den övergödda, otroligt suskiga samlingen av ägodelar stannar upp, rycker plötsligt åt mitt håll med en fenomenal fart och skjuter upp från marken och slukar mig. Jag får en smutsig tröjärm i munnen.

Jag borde nog verkligen städa mitt rum.

VI GICK TILL Nationalmuseum idag och tittade på tavlor. Dom hade en utställning med Caspar David Friedrich och jag har fastställt att jag ogillar små oljemålningar med naturmotiv. Jag gillar inte känslan jag får av dem, även om de är väldigt bra gjorda och många väldigt vackra. Jag känner mig instängd och ledsen när jag ser på dem, som att jag sugs in i deras små mörka miniatyrvärldar.

Jag kanske bara överdriver.

Nej, jag fördrog de större tavlorna i maffiga, utsmyckade guldramar föreställande kvinnor med lysande hy och stora klänningar med tyg som målats så detaljrikt att jag kunde känna det mellan mina fingrar. En tavla föreställde Marie Antoinette med ett barn i varje hand, smått leende i en storslagen guldig klänning och med hög frisyr och juveler runt halsen. Man avbildade alltid barn med alltför vuxna ansikten på den tiden, de såg ut som att det visste för mycket om livet och vad som väntade dem. Alla tre hade djupa ögon med en svag glimt av vitt där ljuset speglades. De strosade i skogen och jag kunde nästan höra prasslandet av löven och deras vackra kläder.

En man stod med staffli och oljefärger i samma sal och målade av en vit marmorstaty, han rörde sig långsamt och tålmodigt för att få rätt skuggor och färger. Jag skulle ha kunnat sitta och tittat på hans arbetande i flera timmer om jag hade kunnat. Tålamodet hos mig har aldrig varit särkilt starkt.

Jag strosade vidare i de enorma salarna, hänförd över de enroma vackra tavlorna och rummens egna storslagenhet. Mitt favortirum var stort och format som en kvadrat med en halvcirkel på ena långsidan. De höga väggarna var målade i en djupt vinröd färg och sträckte sig upp mot kryssvalven med gulddetaljer i taket. I halvcirkeln fanns det en grupp marmorpelare utplacerade i en halvmåne, tunga, mörka och enorma. Vit marmor ramade in de tre dubbeldörrarna som var utplacerade i rummet, gjorda i ek. Mina steg smattrade över parketten och jag drog med fingrarna över de kalla marmorpelarna och tänkte att här, precis här skulle jag vilja leva resten av mitt liv. Jag tittade inte ens på tavlorna som satt upphängda utan tittade upp i valven ända tills vi skulle gå vidare.

I några salar senare pekade Anna ut en tavla av en rödhårig kvinna. Hon hade ett bekymrat, smått oförstående uttryck i ansiktet medan hon såg på sig själv i en handspegel med ena handen intrasslad i sina röda lockar. Det var en väldigt vacker tavla, det är en väldigt vacker tavla.

"Jo, den vackra irländskan" av Gustav Courbet.

Google it vettja.

Nu ska jag sova tror jag.

Vill också bara påpeka att det blivit sjukt långa inlägg på sistone, men det är bara för att jag har haft tid att skriva av mig. Imogron blir det skola igen och då återkommer dom små diffusa texterna antagligen igen, frukta ej!

Och jag skall även pigga upp färgerna lite sådär, bara för att rassla tillbaka känslan en bit i alla fall om vi har tur.

IDAG VET JAG inte vad som händer, jag avskyr som sagt söndagar. Jag önskar dem de sämsta. Jag flyger hem sent idag. Jag orkar faktikst inte flyga mer.

Korta meningar säger mest, tror jag allt.

Innan du somnar av Linn Ullmann är en väldigt bra bok bara sådär i förbifarten.

Läs den och njut!

(Om ni finner den bra vill säga)

Skitsamma jag vet inte ens vad jag pratar om längre,

nu ska jag klä på mig.

Adjö.

JAG SOVER I en våningsäng hos pappa, den är från IKEA och i ljust trä. Jag sover högst upp.

På nätterna silas det orange gula ljuset fran gatulyktorna utifrån genom persiennerna och målar ränder i taket ovanför mig.

Jag kan inte sova här utan de ränderna, de glider omkring i taket med bilarna och vjyssar mig. Vaggar mig till sömns.

BIO-SALONGEN HADE extra stora stolar med benutrymme som tillät mig att vifta upp och ner med benen hur jag ville, jag låtsades att jag simmade och behövde inte ens resa mig upp och någon ville gå förbi. Der bara storasde förbi mina viftande ben. Man kunde luta tillbaka ryggstödet också om man ville. Jag ville inte, men det kändes skönt att veta att jag kunde ha gjort det i fall jag velat.

Jag lät käken hänga slappt och hade ögonen onatruligt uppspärrade när de flög igenom omöjliga situationer och häpade över känslan av att se Californien kollapsa under dem, all de små ljusa håren på mina armar reste sig. Filmen gav mig panik, jag skakade i stolen och kramade min systers hand när människorna på duken sprang för sina liv, jag grät när de sa adjö till människorna de älskade och jag fick ont i magen när jag i biomörkret insåg att jag själv skulle komma att försvinna en dag. Trilla ner i en ravin, slukas av en enorm våg. Spänningen steg sanbbt och mitt hjärta bakande hårt, jag vibrerade i stolen. Ville spola fram alltihopa även om jag visste hur det skulle sluta. Amerikansk film är rätt förutsägbar, i alla fall den här typen. Men det hindrade inte mig från att bli uttänjd till bristningsgränsen och uppstressad.

Jag grät och bet mig i handen så att den började blöda och reste mig upp och skrek till de andra biobesökarna med bleka uttryckslösa ansikten i ljuset av filmen, pösandes i sina stolar med extra fotutrymme och fällbart ryggstöd. Jag ställde mig upp och skrek och frågade om de inte såg att världen gick under, jag skrek och frågade hur de inte kunde röra en min vid anblicken av tusentals människors död? Av de rasande husen, av de förtvivlade animerade människorna förtvivlade skrik, av vågen av cement som jagade dem?

Jag skrke oich fäktade med armarna, studsandes upp och ner medan några få människor tittade slött på mig. Jag slutade inte förren pappa drog i min ärm och bad mig att sitta ner för jag störde faktiskt och skämde bara ut mig. Så jag satte mig ned och grät över allting, grät över den fruktansvärt, oundvikliga amerikanska slutet, och jag grät av det underbara, lycko- tillfredande slutet som man inte kalart sig utan.

Det gäller att kunna se lögnen i saker och ting, ser ni.

Det mesta av ovanstående är sant, men en del är inte sant. Jag lär er sakta men säkert att skilja på grunden och överdriftelserna.

Filmen var för övrigt 2012 och de Tibetanska munkarna var det bästa tillsammans med effekterna.

IDAG SKA JAG se en framtisvision av världens undergång på en storduk. Den rosa plasttelefonen ringer i hörnet och jag har insett att Beyoncé är personifieringen av en kvinna. Och Queen Latifah, tillsammans med Marilyn Monroe och Cleopatra.

Där har vi några rejäla och komplexgivande förebilder, alla på sina egna vis.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa vidare om grekisk mytologi eller egyptisk historia. Afrodite och Nefretiti charmerar mig.

PÅ FLYGET SERVERADE de kycklingspett i miniatyr med vitlökssås, bulgur, quinoa, sallad och små, små kalla broccolis. Som små träd. Vatten att dricka och en torr bulle till efterrätt. Té och/eller kaffe om man ville och en illaluktande varm handduk att torka av sig med. Jag har alltid hatat de där handdukarna men flygplansmaten är faktiskt mycket bättre nu.

Sådant spännande gillar jag att kommentera på.

En annan kittlande historia är den om min tandställning som har en konstig liten fetish för att trilla av, och återigen fick jag idag pallra mig tillbaka till det vitgråa huset, upp för tre trappor och in på de bittra kvinnornas våning. Ett rosa läppstift (som passade henne väldigt illa förresten, inte för att sjunka till personangrepp, jag bara säger att färgen passade henne illa) ropade upp mig och jag följde efter henne till bås nummer 6. Hon frågade vad som var fel. Jag sa att fyra plattor trillat ur munnen på mig.

Herregud vad har du ätit, flicka?

Middag svarade jag med en skämtsam ton som inte uppskattades.

(Om hela sanningen ska fram och niga så fint så åt jag segt godis, sådant godis som jag älskar och inte får äta. Men skit i det nu)

Jag placerade mig i stolen och hon bad mig att gapa stort för en apparat som skulle slipa bort limmet från mina tänder, skulle jag tro.

Hon slant med slipen i mitt tandkött och bad inte om ursäkt.

Det tycker jag väl ändå att man kan. Jag hade bett om ursäkt om jag råkade köra ner något vasst och roterande i min patients tandkött. Jag hade fallit på knä och tagit deras torra händer i mina och kysst dem, bönat och bett.

Snälla förlåt mig. Det var inte meningen, snälla, snälla du. Förlåt mig.

Men det gjorde hon inte, mina händer låg ensamma och knäppta på min mage. Höjdes och sänktes i takt med min andning. Jag ryckte till och hon bad mig ligga still. Inga mjuka kyssar i mina handflator, på handryggen, ingen oro. Jag ryckte till och hon bad mig att snälla du ligg still och jag försökte.

Det sved i munnen. Jag såg en röd strimma träda fram i mitt tandkött, i den lilla spegeln som av någon obegriplig anledning är fastsatt övanför lampan. Fäst i en sådan vinkel att jag kan se rakt ner i min egen mun, upptänjd av en grumlig plastställning som höll den öppen. Jag såg ner i min mun, genom mitt svalg, min hals. Ja, ända ner till magen såg jag.

Hedersord, kanske.

Det såg helt vrickat ut faktiskt.

Fast jag älskar ju den där spegeln, den ger mig informationen om vad som händer i min mun. Spegeln gör mig mindre sårbar, spegeln är makt.

Min mun ser lite ut som ett slagfält i den där spegeln, och det skrämmer mig faktiskt.

Jag undrar hur det kommer att gå för min stackars mun.

Jag undrar om hennes man köpt henne det där rosa läppstiftet.

Jag undrar också om den här texten inte blev alldeles förskräckligt lång?

DEN HÄR BILDEN GER MIG FINA DRÖMMAR,

BARA SÅ ATT NI ÄR MED PÅ DET OCKSÅ.

JAG LYCKADES TA och kämpa mig upp ur sängen klockan sex idag, jag är stolt över mig själv. Nu ska jag sätta mig ner och fösöska formulera brevet om mig själv till framtiden. Jag hatar sånt, allting blir bara fyrkantigt och långtråkigt.

Yessssssssss.

Jag är faktiskt fortafarande väldigt sugen på snö.

Och UFOs?