DET TRILLAR SOCKER ur min mun

och jag flyter i ett hav fyllt av ljus

stjärnorna viskar till mig

och jag förstår ingenting.

JAG SOMNAR OCH glider iväg, öppnar ögonen men ser ingeting.

Jag vill skrika och slå, jag vill bitas och rivas. Be för att det ska sluta, men jag kan inte. Jag kan inte röra mig, öppnar munnen men det kommer inga ord. Jag känner din tyngd över mig, mot mig. Jag trycks ner, vill knuffa bort dig men kan inte, kan inte röra mig, kan inte prata, kan inte se.

Jag glider igenom allting, glider genom tyget och trägolvet. Hittar fotfästet och försöker springa men det går inte. Min ben rör sig som under vatten, jag ser dig komma närmare. Du rör dig fortare än mig, jag skriker och börjar äntligen röra mig snabbare, men du hinner ifatt. Du är fler än jag.

Händerna griper efter och sliter i mig, i mitt hår, i mina kläder, drar ner mig mot kall blöt mark och jag är tillbaka där jag började. Tung och stum.

Jag skämms över det, jag skämms över mig själv,  jag föll i bitar för ett tag sen men bitarna har börjat falla tillbaka nu.

Det finns en spricka kvar, på min rygg, där jag inte kan nå den. Jag lämnar den som en påminnelse.

Men jag tänker inte låta det här äta upp mig, därför springer jag.

Jag slutar aldrig att springa.

Det gäller att lära sig navigera mellan hålen i marken, att lära sig hur ont det gör att trilla för att inte trilla där igen.

Men ibland dyker det upp nya revor i asfalten och jag faller omkull och det gör så ont att jag undrar om jag kan resa mig igen, men det kan jag.  Jag vet att jag alltid kan resa mig upp från dig igen. För du är bara ett plågsamt minne och jag är verkligheten.

Jag vaknar i mitt rum igen och det är kolsvart, suddiga konturer av grått målar mina ögonvrår. 

Du rör mig inte längre förutom i drömmen, och jag avskyr mitt undermedvetna, mina minnen som river mig i sömnen.

Jag lär mig mina mardrömmar utantill, lär mig hur jag ska slå hål på dem, och jag vaknar lite starkare efter varje gång.

Du kan inte nå mig längre.

HAN RÖRDE SIG i slow motion, höll upp en hand som för att stanna mig. Han höll upp den långsamt, lät den hänga i luften för länge. Jag höll upp min hand med, vinkade lätt med den. Han reagerade inte. Jag lät min falla. Han la sin på min axel och frågade vad klockan var, han pratade lugnt. Jag svarade att den var tio över åtta.

Han fixerade min blick och lutade sig lite framåt, utan att flytta på benen.

Du ser rädd ut sa han

Gör jag?

Ja, ja det gör du

Det är jag inte

Okej

Han hade nu båda sina händer på mina axlar och lutade sig framåt i en nästan kram. Jag rörde mig inte.

Vart är du på väg? Frågade han, utdraget, långsamt. För långsamt.

Jag svarade inte direkt. Han hade ett trevligt ansikte, kanske tjugå år gammal, tjugotre elelr något sånt. Men hans händer kndes som varma stenar på mina axlar och jag ville egentligen bara ruska av dem.

Jag ska träffa en kompis svarade jag.

Han rätade på sig och lät sina händer singla ner från mina axlar.
Ha det bra sa han och gick förbi mig med långa, ostressade steg.

Jag sa detsamma och rätade på mig och fortsatte gå, vände mig inte om efter honom.

Det är rätt intressant vilka människor man kan träffa bara genom att gå utomhus ensam, tänkte jag. Det är det.

MOR OCH SYSTER bakar lussekatter och mitt rum har pyntats med en adventsstjärna i koppar med åtta armar, pyntad med hål i olika rader. Om jag släcker taklampan blir mitt rum helt magiskt, det är så sinnesjukt rogivande med det här orangeröda ljuset som rinner ur den. Det är antagligen sammanlänkat julkänslan också, julen är mysig och trevlig. Men så fruktansvärt stressande också.

Julen ska firas med pappas släkt i Varberg, i farmor och farfars hus. Jag älskar det huset, det är en av de tryggaste platserna på jorden. Det är målat i vitt med skrovlig yta och fyllt av handvävda persiska mattor, tickande klockor, målade tallrikar och mjuka soffor. Och i vardagsrummet står en tjock, grön gran pyntad med handmålade julgranskulor och silvrigt glitter.

Nu går "Ensam Hemma" på TV och finns julmust till middagen, det pirrar av julkänsla i hela mig.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag precis middag, och jag kan aldrig sluta förundras över hur min familj alltid lyckas med att dra ner mig så fort jag är på bra humör. Jag blir så jävla frustrerad över hur jag hela tiden måste anpassa mig efter dom. Jag känner mig faktiskt väldigt avlägsen från dem just nu. Så ska det väl ändå inte behöva vara? Jag älskar min familj, men inga andra kan göra mig så förbannad om de kan.

Humörsväng någon?

MAN SKA INTE vara uppe nu,

man ska ligga i djupa sängar med grumliga drömmar

fragment av minnen som klipps ut och klistras ihop.

Lägg det under kudden och sov på det.

Låt lugnet viska i ditt öra,

låt henne vagga dig till sömns

finn dig vid hennes sida, låt henne lyssna till dina andetag.

Hon kysser dina ögonlock och dina öron,

vaggar dig till sömns.

Kysser dina handflator och din panna, ditt hår och dina fingertoppar.

Det flimrar av ljus under dina stängda ögon,

de ser det du aldrig skulle tro på.

Jag blundar och ser allt klarare.

EGENTLIGEN ÄR DETTA mitt 200e inlägg, men jag är i vanlig ordning i otakt med  siffrorna.

Jag längtar efter snö, tjock fet snö som sväljer alla ljud, som ens ben sjunker ner i. Det där knakande ljudet när man trampar ner.

När jag var liten satt jag och min vän bakom idrottshallen på Birkaskolans skolgård, va var sex år gamla och hade munnarna fylla av snösmak.

Vi åt snö och skrattade med munnar fyllt av vitt.

Ät inte gul snö sa hon

Nej sa jag

Det är hundkiss.

Sen fnissade vi och åt mer snö, vit snö, bara vit snö, alltid vitt snö.

Slängde oss i snön och gjorde änglar som vakade över oss, kastade snöbollar på träd och våra leker kom till liv och vi sprang upp och ner för kullen, om och om igen. Sprang och sprang och sprang i den mjuka snön. Föll utan sår.

Det rann ner blöt kyla i glipan mellan jackan och vanten och det gjorde ingenting.

Snö gör en odödlig, snö ger trygghet och skönhet och mjuka fall.
Jag snubblade alltid när jag var liten, jag älskade snö. 

DET ÄR JULAFTON om en månad och jag känner redan stressen smyga omkring på mina axlar. Jag suger på att handla julklappar. Jag suger på att hantera pengar. Jag äger på att slå in julklappar dock, för det är roligt. Och det är roligt att lägga julklapparna under granen. Det är mindre roligt att min tandställning förbjuder knäck. Det är fruktansvärt roligt att jag kommer skita fullständigt i det, eftersom min kärlek till knäck är starkare än det mesta andra här i världen. Te.x min tandställning.

Nu ska jag gå och sticka huvudet i min naturkunskapsbok.

VI FICK EN lapp på gymnastiken förra veckan där det stod att vi skulle skriva tre av våra resultat på gympan som vi ville förbättra.

Jag skrev:

magmuskler

armstyrka

balansgång

Egentligen vill jag, och tänker, förbättra hela min fysik och inte bara tre grejer. Bit för bit ska jag lacka om mig själv. Bort med huvudvärk, bort med den ohjälpliga tröttheten, bort med den kassa självibilden, bort med sockret, bort med dåliga vanor, bort med negativa tankar, bort, bort, bort!

Jag är inte en ledsen, bitter människa det kan bara verka så här.

Jag är faktiskt oftast glad, det är jag.

Nehe, tro mig inte då jag bryr mig väl inte.

Bara lite, en del, mycket.

Jag tar det första lilla steget mot mig själv genom att byta till en mintgrön färg. Det känns bättre så.

När man lyssnar på fleet foxes kännar man sig oövervinnlig, och det är precis vad jag är.