JAG ÄR INTE så där jättebra på att trösta, att hitta ord som hjälper. Jag är rätt klumpig. Men jag kan lyssna, och krama. Och det hjälper också lite ibland tror jag.

KLIPPTID PÅ TISDAG.

Åhåjaja.

Ska köpa hårfärg idag med och bota min utväxt.

Idag var min mage stygg och tog mig hem innan matten, bara för att sluta må dåligt sekunden efter att jag tagit ett illamående steg innanför min ytterdörr, dålig stil tycker jag faktiskt.

Klockan fyra ska jag möta upp min lilla storasyster och handla julklapp till mor, Body Butter. Jag vill ha den med jordgubb, när man luktar på den känns allting perfekt.

När jag blir gammal har jag gjort ett heligt löfte till mig själv, svurit och spottat i näven, gjort ett hemligt handslag och blandat blod på att jag inte ska färga mitt hår laxrosa under några som helst omständigheter.

JAG VET INTE varför, men jag plattade hela mitt hår idag.

det har blivit långt, jag har aldrig haft såhär långt hår innan.

Det är som om det har växt ut i hemlighet.

Fast det är slitet,

jag drar mig för att gå till frisören.

Det känns så himla intimt på något sätt, jag gillar inte

hur exponerad man blir

med en sax i nacken.

Hum, hum.

Jag måste  nog klippa mig ändå,

annars kanske hela mtt hår repar upp sig som ett tyg.

Och det vill jag ju definitivt inte!

Imrgon ska jag köpa hårfärg.

Och försöka peppa mig själv till att ringa samtalet till

frisören.

Åhu.

JAG INSÅG NÅGONTING idag.

Pilarna på bussätena går både uppåt och neråt, så egentligen är det bara att välja. Det är så sant som sagt faktiskt.

Och att jag måste sluta dra mig mot mröka färger, den här årstiden är oftast mörk som det är så jag borde snarare dra mig mot ljuset istället.

Man kanske ska ta och färga håret rött igen?

Just nu bygger mitt liv på sömn, sömn är min privata valuta och jag ska nog gå och njuta av den nu.

Bara sådär så att folk är med på det, det kan nämligen byggas upp till något rätt pinsamt annars.

Och jag ska sluta försova mig, jag är på tok för girig.

I KÖPENHAMN FÖRRA året, eller förrförra, så hade dom utställningen Bodies. Jag kom och tänka på den nu, jag hittade min sparade biljett, skrynklig i plånboken.

Jag kommer ihåg hur jag gick och tittade på uppskivade hjärnor och ögon, hela kroppar och vägrade inse att det var människor jag tittade på. Men sedan slog det mig, och inte som en klassisk käftsmäll eller ett knytnävsslag i magen utan snarare som att någon stod ett par meter bort och kastade småsten,det slog mig då, att det var människor.

En kvinna, tjej, flicka, uppställd med en volleyboll hade hål i sian konserverade öron och jag rös ända in i min odissikerade benmärg över hur fruktansvärt perverst det var. Den första tanken som slog mig efter denna uppenbarelse angående den döda kroppen framför mig, det var en fråga.

Jag undrade om hon spelade volleyboll när hon levde, eller om det bara var ett påhitt?

Hennes lugnor skymtade svarta av rökning under hennes bröstkorg. Jag minns att nästa känsla som nöp mig i revbenet var ilska, ilska över hur de ställt upp en kvinna, tjej, flicka med hål i öronen och svart lungor med en jävla volleyboll som någon slag sjuk, snedvriden skyltdocka. Så jag stampde ifrån den en gång levande kvinna, tjej, flicka som en gång gått iväg och piercat sina öron för att vara fin och rakt fram till nästa döda människa med sina muskler utfälld från sina fästen över hela kroppen.

Och det va så intressant, och äckligt, och fruktansvärt ofattbart sinnesjukt att jag bara stängde av och låtsades att det inte var en människa framför mig. Att den inte låg en inplastad uppskivad människa i en glasmonter med hud och ögonfransar och allt kvar. Och jag tyckte att utställningen var så intressant och så fruktansvärd och fick dom verkligen göra så och herregud jag vet inte vad jag tycker och så vidare. Och så tryckte jag på paus och kom fram till att jag omöjligt kunde se ut sådär inuti.

Nej, nej, nej.

Aldrig i livet.

(Litet opassande skämt åsido)

Jag kom fram till, framför den uppskivade mannen, att jag inte jag inte var fylld av någonting som gick att skära i.

Att jag var fylld av stjärnor, och moln, och åska, och vattenfall och såpbubblor och solljus och månljus och allting förutom det som låg framför mig.

Och att slutligen, när min tid var kommen, om man skulle försöka ställa ut mig så skulle det inte gå. För jag skulle försvinna upp på himlen och bli till ett litet gult ljus, som man bara kunde se om man kisade. Precis så skulle det bli.

Och den tanken släppt jag fri så fort jag lämnat huset, eftersom den endast var tillfälligt nödvändig för att hindra mig från att bryta ihop vid ett par ogående fötter.

Det var en häftig utställning faktiskt, och aningen snedvriden som sagt, och pervers. Men häftig.

Minnen är coola, de viskar förbi på en sekund, men tar etthundra år att beskriva.

Speciellt utan stavfel jag inte orkar söka just nu.

ALLT JAG SKRIVER blir kosntigt och felvänt, ibland när jag skriver skruvar sig bokstäverna in i fel sammanhang och vinklar allt åt konstiga håll. Så ta inte allt för bokstavligt som skrivs här, för jag är en genuint glad person egentligen. Sen är det en annan femma att alla blir lite mörka i kanterna ibland.

"Jag skrattar ikapp med min säng som springer över en äng."

Exakt så känner jag just nu!

Det var den första meningen jag fick bakom ögonen och därför skrev jag den, nu ska jag välja ut kläder, måla mig och torka mitt vildvuxna, slitna vildehår innan jag drar mig mot teatern och vår andra, och sista, föreställning av Alice i Underlandet. Jag är redan smått nervös, jag har alltid haft nära till nervositeten och jag avskyr den känslan.

Nåja, nu är det dags att stressa. Jag är praktiskt taget naken, med vått hår och noll koll och bussen går om 45 min.

IMORSE TASSADE JAG ovetande ut i strumplästen framför vårt hus och slogs av hur vacker vintern är. Vit frost täckte allt likt floursocker och månen hängde som ett vitt klot nere vid hustaken och lös som en naken glödlampa. 

Luften känns så ren när det är kallt, att andas blir som att dricka kallt vatten.

Andas in genom näsan, och ut genom munnen.

Det är som meditation på morgonkvisten.

Man ska njuta av de frostfyllda mornarna, spara dem i små glasburkar.

Andas in dem innan dagen förvandlar allt till regn igen.

Jag tror jag byter favoritårstid beroende på vilken det är.

Just nu är det vinter.

Just nu avgudar jag vinter.

Just nu vill jag inget heller än att kasta mig i nattmörk snö.

Oooooooh, du grymma snöfattiga Malmö.

IDAG PÅ BUSSEN fastnade en liten tjejs väska i dörren när den öppnades och hon tyckte uppenbarligen att det var extremt pinsamt, vilket hennes bror också verkade tycka. Han vankade av och an utanför bussen och gick iväg och kom tillbaka som att han inte riktigt kunde bestämma sig för om han skulle lämna henne där eller inte. Han stannade på halvlångt avstånd och såg generat på medan hans syster slet och rev i den vita tygväskan och skämdes över hur hon suckade alldeles för nochalant för en tio- åring. Till slut stampade busschaffören ut ur sitt blilla bås, mycket kortare än vad hon sett ut när hon satt ner, och stegade i stvarta skinnstövlar och hårt sminkat ansikte för också försöka riva och slita i väskan.  De smålockiga fastflätade förlängningarna föll ner i ansiktet på henne som trådar och hon slet och slet i väskan framför hela bussens ögon. Jag tittade på måttligt intresserad och ingen hjälpte till förutom en kille som gick fram för att assistera när väskan äntligen lossnat. Busskvinnan slängde den i armarna på flickan som skyndade sig av bussen och halvsprang bort med sin bror och bussen körde iväg igen.

Jag insåg inte humorn i allting förrens tio minuter efter händelsen och råkade skratta högt och fumla av mig på en busshållplats för tidig.

Så jag skalade en av mina bortglömda clementiner istället och gick sista biten hem medan den iskalla luften naffsade i mina fingrar. Jag älskar bussar lite grann.