JAG HATAR ATT inte kunna sova. Det är rentav panikartat för min del faktiskt. Jag gick och la mig och läste tre kapitel i min bok. Försökte sova. Snurrade runt i sängen med klarvaken hjärna i en timme och tjugo minuter. Min ovana att titta extra mycket på klockan lugnade inte heller. Så jag gick upp och åt en macka och tittade på Bear Grylls på Discovery med bror, som av någon mystiskt anledning var uppe.  Bear Grylls höll på att försvinna ner i lera men sedan sprättade han upp ett  dött får istället. Tuggade litet på hjärtat. Och ajg tuggade på min skinkmacka. Lite mer illamående än innan återvände jag till mitt rum. Lyssnade igenom två nävar gamla låtar på min mp3 och sjöng med. Någonstans där somnade jag faktiskt. Runt tre kanske.

Vilket är på tok för sent för mig då jag är fett sömnberoende.

Och så gick jag upp halv sex och tog en dusch, åt frukost, sminkade och klädde på mig. Och här är jag nu.

Min buss till skolan går och tugosju minuter.

Yeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeesssssssssssssssssssssss.

Kreuzberg med Bloc Party är väldans bra kom jag ihåg igår.

Och jag har världens fetaste gröna klocka.

JAG HAR EN jättefin kofta som är grå och löst stickad. Men den töjer ut sig, flyter ner som en mantel på marken runt mig. Den har blivit så lång nu att jag inte får in den i garderoben längre, jag får snurra ihop den så många gånger om att jag får ont i armarna. Den går sex varv runt ekvatorn vilket är 240450,12 km. Så lång var den faktiskt inte när jag köpte den, det är jag hyffsat säker på. När jag känner mig mörkrädd och otrygg om natten, när jag inte kan sova utan bara ligger och lyssnar till mitt eget hjärta, då kan jag ta fram den och rulla in mig i den. Ligga som en fjärlislarv i en kokong och bara blunda. Lyssna till hur garnet andas, rör sig. Bara ligga och vänta på att jag ska finna styrkan att riva upp den och flyga iväg på stora färgade vingar som går sönder om man tar i dem.

Men det har inte hänt än, så jag väntar fortfarande. Väntar på att den där kraften ska infinna sig. Som flytande kvicksilver i kupade händer ligger jag och väntar. Blundar och lyssnar på hur garnet andas och rör sig som en förlänging av mig själv. Jag hatar fjärilar. De tror sig så jävla hårt.

Ohhhh va söta och fina vi är viskar dom. Klipper till med vingarna och gör piruetter.

Äckliga satar!

Nää, jag ska sluta vänta.

IBLAND KÄNNER HON sig helt tom, som en snäcka. Om man lägger örat mot hennes mage just då kan man höra havet men inget annat. Vågor som slår mot sand, hur det brusar. När det känns så brukar hon lägga händerna över naveln och trycka riktigt hårt. Hon är rädd för att om hon slutar prata så kommer hon sluta finnas till. Hon leker fin-fem-fel i spegeln och hittar hundra. Det är inte att hon är ensam, det är att hon inte riktigt kan se sin egen form. Hon vibrerar i kanterna och flyter ut som vattenfärg i regn. Rött och grönt och blått och rosa och gult. Även om man gärna skulle vilja tro att hon är brun och grå och svart så är det inte så. Hon är som ett fyrverkeri, egentligen. Ibland kan man se det om man kisar mot henne på lite avstånd.

Ibland känner hon att hon har växt ifrån sig själv, väggarna hon har bott mellan så länge. Hon längtar ut. Hon önskar bort stora bitar av sig själv dels på lek, dels på allvar. Hon längtar till ett nytt jag.

Hon trycker hårt över naveln och drömmer om stora moln, om rött och grönt och blått och rosa och gult.

IBLAND ÖNSKAR JAG faktiskt att jag kunde dansa. Om jag kunde så skulle jag dansa hela tiden.

Det där graciösa draget runt fingertopparna, som osynliga trådar.

HUGG AV ALLA kladdfingrade män deras händer säger jag.

Jag är inte up for grabs. Tro det eller ej! Så det så.

JAG LIGGER I min säng och simmar med armarna, med benen, med fingrarna och med tårna. Jag blundar och lyssnar på musik. Låter fingertopparna rita mönster i luften. Cirklar, trianglar och vågiga linjer. Ett hav, en båt. Saltlukt. Vattenstänk på benen. Jag blundar fortfarande, ritar små kvadrater på den tunna huden under ögonen och dyker i vattnet, håller andan och simmar.

Med rätt inställning kommer man nog hur jävla långt om helst egentligen.

Jag väljer att tro på det.

JAG HAR PROBLEM med att slänga saker och ting, jag hamsratar.

Sparar. Tänker att jag kan använda det i en avlägsen framtid.

Men till vad då?

Den naturliga frågan utan svar. Vad kan jag använda en handfull gamla flygbiljetter till?

Varförvarförvarför känns det fel att slänga?

Uuuuääähhh. Lite jobbigt. Jag har en skolåda under min säng med en massa små papperstussar utan mening, godispapper och annat jag inte kan förmå mig att slänga. Men lite till mitt försvar är det sånt jag sparat från resor.

Men ändå, rätt vrickat är det.

Att jag inte kan slänga mina Wonka Nerdz behållare.

Jag har sett två nävar med chokerande dokumentärer om tanter och gubbar med tusentals saker de aldrig ansvänder. Med tusenstals kila skräp, sopor, skit. Just för att de inte kan förmå sig att slänga någonting, just därför. De trängs ut ur sina egna hem av minnen de vägrar säppa.

Jag är allt lite rädd för att slänga, släppa.

Jag kommer bli som dom.

Jag kommer att gråta när jag måste slänga min biljett till flygbussen, för den har en glitterrand på sig i silver. Som de nyaste hundralapparna.

Också en ohälsosam besatthet.

Allt som glittrar.

Jag är som en jävla krårka. Jag samlar en massa skit och kallar det mitt bo, bara för att det glittrar. Och för att jag inte kan slänga.

Korkade kråka.

Nä, nu slänger jag de jävla flygbiljetterna till pappa.

Men mina Wonka Nerdz lådor, de får ni aldrig.

Och den där prislappen till den där tröjan jag köpte i New York.

Och min fula glitterring.

Sen är det nokk.

Typ-ish.

DET VÄRKER LITE överallt.

När jag försöker somna,

till ljudet av mina egna andetag.

Försöker somna.

Och sova.

Så mycket jag bara kan.

Men det tjuter i öronen och min andning är ojämn.

Jag klättrar upp för ett berg och inser att jag redan drömmer.

Sen vaknar jag orolig.

Men andan i halsen och hjärnan på en bergstopp.

Besviken över at se mina fyra väggar igen.