IDAG FLÖG JAG flygmaskin upp till fadern min. Mådde illa. Inträngd i trånga utrymmen med feta män i kostym som luktar svett. Flygvärdinna med arga linjer kors och tvärs i hela anisktet. Skruva upp musiken och drukna i en bok.

Vit Oleander av Janet Fitch är en bok jag starkt rekommenderar. Otroligt bra skriven. Mums. Mer sådana böcker tack.

JAG BRUKAR SE en kvinna på bussen. Mörkt hår, lätt sneda ögon. Asiat. Vid första blicken ser hon ut att vara tretton år gammal. Rosa ryggsäck, håret uppsatt i en enkel toffs och en mjuk profil. När hon vänder sig om är hon femtiotre med ett trött ansikte och hud som börjat bli slapp och rynkig runt omkring ögonen och munnen. När hon sätter sig ner och tittar ut genom fönstret är hon åttiosju. Tunn, bräcklig och med solljuset i ansiktet som skapar skuggor i vartenda litet hudveck. Så liten att det ser ut som att hon ska försvinna. 

IDAG SÅG JAG en kille som hade ljus hy och hans blodådror var otoligt skrapa på hans underarmar och över handryggen. Det var fascinerande.

Jag var på Heleneholm och såg musikalen Blodsbröder idag, ojojo. Fruktansvärt bra. Berättaren och hans dansöser var utsökta. Efter det åt jag den godaste cheesburgaren på länge, lullade runt lite, fingrade på en chiffong-kjol och fick höra min teaterlärarinnas första kondom-konfrontation. Trevlig dag indeed.

När jag kom hem fick jag näsblod ur ingenstans (ur näsan kanske?) och blödde på min senaps-tröja. Sen blodade jag ner hela handfatet i jakt på papper att stoppa det hela med. Blod smakar salt och metalliskt och har en underbar färg. 

Kan man förblöda av näsblod?

JAG TRÖTTNAR ALLTID på sånt här, så den här lilla bloggsaken kommer nog utrotas om ett tag den med. Samma sak med dagböcker. Jag skriver som en idiot i en vecka sen slänger jag skiten, eller river ut sidorna och börjar om. Och river ut och börjar om, och så vidare. Det är svårt att låtsas som att man börjar på nytt när resterna av de gamla tankarna sitter kvar i limmet.

Så i förra veckan hände något smått obehgligt. Jag höll på att rensa i min garderob och så tjong, flyger en dagbok ut. Jag lyfter och vrider och vänder och häpnar. Det här var då mitt senaste försök till en regelbunden dagbok.

Nämen ojoj. Tänka sig, tänka sig.

Jag bläddrar runt lite i den och hamnar på det jag skrivit in senast, tittar på datumet och inser att det var prick ett år sedan som jag skrev senast. På dagen.

Jag vet inte ens varför jag bryr mig om att försöka skriva, men ibland behöver jag nog det. När det kliar i fingrarna och man inte har något bättre för sig. Så här är jag nu. Och uttnyttjar det stackars internetet för mina egna tanklösa infall, man ska inte skaffa blogg om man inte kan ta hand om den. Det vet ju varenda människa.

Men här är jag ändå, och jag bara fortsätter. Hah.

Come to the front of the class and we'll measure your brain

We'll give you a complex and we'll give it a name

KAN ALLA BARA sluta peka åt olika håll? Det gör mig förvirrad. Knapparna har fastnat och jag är så trött hela tiden. Jag drömmer om att mitt hår trillar av, mina tänder lossnar, mina läppar spricker, jag kan inte andas och jag klöser ut mina egna ögon. Jag dödar och dör på repeat. Konstiga drömmar fuckar upp allting.

Förutom konstanta mardrömmar, ont i magen och omättad trötthet är det bra. Prima ballerina och hela baletten, hardi ha-ha.

Blablablablablablabla.

På trean åker det alltid en man klädd i sitt eget smuts som stinker av piss och sorg. Jag kan inte låta bli att undra över var de människorna kommer ifrån. Och jag kan inte låta bli att hålla andan när jag går förbi, andas genom munnen, titta bort. Det är så fel men jag kan inte hjälpa det.