DET TOG CIRKUS femtiofem minuter för mig att ta mig hem från skolan idag, ett nytt perosnligt rekord, där ser man.

Jag har funderat över det här med busschafförer.

Hur de alltid vinkar till varandra när de åker förbi med sin buss.

Hur vissa inte vinkar till någon, och i sin tur inte blir vinkad till av någon annan. Som en gubbe som kör min buss ibland.

Människor med samma yrke har ju en samhörighet, men träffas busschafförerna någonsin varandra utan två glas och några meter av asfalt emellan sig?

Finns det ett busschafförsförbund där de dricker kaffe och äter småkakor, har de personalfester, träffas de i samlad trupp i början av sina yrkesbanor och lär sig tillsammans och bussar?

Var det då det hemliga förbundet startade? Där nykomlingar måste kvala in, och om man inte fixar det eller helt eneklt blir utesluten så slutar de andra då att vinka till en, som en påminnelse.

Utesluten. Du. Är.

Är det som en sekt, med en egen hieraki inom busschafförerna?

Planerar de något, och vad är då målet för denna grupp?

Blir de hjärntvättade?

Konspirationsteorierna har virvlat upp en hel del gånger under mina dagliga bussturer och jag blir sugen på att infiltrera.

Nu kanske det låter som att jag förlöjligar att vara busschafför, men det gör jag verkligen inte. Jag tycker att det är ett väldigt bra och nödvändigt jobb. Bara så att ni är på det klara med det.

Jag blir bara så fruktansvärt nyfiken på grupperingar bland vuxna människor.

Lite måste det väl ändå ha ändrat sig från deras egna tonår?

Eller? 

JAG SÅG DEM genom fönstret. De joggade i flock, som jagade djur. Jag undrade vad som jagade dem, vad som flåsade dem i nacken. Hälsan, döden, räkningar, alla de där tankarna de sprang ifrån, sprang ikapp.

Deras mörka kroppar gungade i mörkret av parkens höga träd, jag kunde känna kylan i deras ansikten, se ångan ur deras munnar.

JAG VAKANDE HALV ett och sysselsatte mig med matte, TV och youghurt en bra stund innan jag drog mig in till min egen del av huset för att byta lakan och sedan fastnade jag här. 

Mina tänder fortsätter mingla i munnnen på mig och påminna mig om deras existens dygnet runt.

Jag tycker det är väldigt jobbigt faktiskt.

Och ja, jag klagar lite, eller mycket, men jag ångrar inte tandställningen i alla fall.

När studenten nalkas kommer jag ha snyggast tänder i hela stan.

Oh yes.

Nu ska jag slinak ner i några kläder och ta mig ut, och kanske det slinker ner en chokladbit också för den delen.

Ingen smärta kan hindra choklad.

JAG HAR BRÄNNT hela min arm. Stubb efter avbrända hårstrån ovh röda ömma partier som svider och fläker ut sig över min vänstra underarm, det luktar svett hår. 

Men jag klagar inte, jag slickade elden och diggade det!

Imorrn blir jag en sjöjungfru utan sparkle med svart fena, jusch.

JAG VAKNDE FÖR sent och tog mig till tandläkaren med onaturligt hög puls efter stressandet, tio minuer försenad, dit jag skyndat mig endast för att få munnen uppfläkt till bristingsgränsen och ännu ett lass metall i munnen. Sköterskan använde inte handskar och jag vågade inte säga till eftersom hon redan hatade mig pga min sena ankomst, tändläkaren ryckte och slet i mitt huvud, på uppenbart dåligt humör och satt så nära mig att jag kunde se mitt eget förvrängda ansikte speglas i hennes guldfärgade örhängen och ett tjockt men kort kolsvart hårstrå som växt ut på hennes haka.

Jag har aldrig haft problem med att gå till tandläkaren innan, men nu har jag verkligen börjat dra mig för det. Jag tycker det är obegripligt hur annorlunda vuxna bemöter mig när jag är ensam till skillnad från när min mor följde med mig precis i början av hela metal- mouth proceduren. 

Jag har dragit slutsatsen att jag måste gjort min tandläkare något otrevligt i ett annat liv med tanke på vilken avsky hon ser på mig. En gång hörde jag till och med henne och en annan tandläkare stå och skratta i båset bredvid;

"Hahahaha, jag åt vitlökssås till lunchen idag, stackars min patient!"

Rått äckligt skratt följt av att hon lutade sig ner över mitt ansikte och gav mig kvälningar.

Visst tandläkare får väl ha all rätt att ha en dålig dag men man ska inte glömma att man bemöter människor för det.

Ryyyys.

Ursäkta mig, jag behövde bara ventilera alla mina uppvyggda tandläkar- tankar. Jag är grinig som en treåring då alla mina tänder håller på att flyttas omkring i munnen just nu och det gör fruktansvärt ont.

Nu ska jag gå och äta nudlar utan att tugga.

JAG GICK UT i måndagskvällen för att andas, regnet klistrade håret mot pannan och droppar rann ner över näsryggen. Det ökade i takt med mina fotsteg, piskade i takt med mina andetag. Gatulyktorna satte världen i brand och jag var redo med en kamera i händerna. Orange aktigt ljus bildade pölar i mörkret och lyste upp löven. Det ingav ett slags lugn, en känsla av att världen låg för mina fötter.

SPETS, SAMMET, CHIFFONG har lekt under mina fingertoppar idag.

Jag älskar allt som har med ateljen att göra, lukten av vind, de ändlösa raderna av alla möjliga kläder och utstyrslar, de tunga klänningarna som luktar gammalt och låt oss nu inte glömma världens fulaste par skor.

Jag gillar däremot inte det sneda sluttande vind- taket. Jag slog i huvudet säkert tretioåtta gånger när jag lullade omkring där uppe. Jag fick ont i ryggen av att behöva gå lutad i 70 grader i en och en halv timme, och jag kan du inte låta bli att undra; om man i min längd jobbat där på heltid hade man då tillslut blivit för evigt sned? Jag kunde nämligen inte studera de som faktiskt jobbar där då de är förtjusande korta hela bunten. Korta med brytning och kort hår.

Fast det kanske därför endast korta människor jobbar där?

För att slippa yrkesskadorna som ett snett tak medför?

Tåls att tänka på.

Eller inte.

Nu är jag ensam hemma några timmar och ska gå omkring naken.

Eler inte.

(Vi har förskräckligt stora fönster)

MITT RUM VAR ett slagfält av mina ägodelar, men sedan kom jag - räddaren i nöden - galoppernades i mina vita ulliga tofflor, jag tryckte tillbaka det onda dit de kom ifrån och körde sedan en minst sagt generande segerdans mitt i rummet.

Efter detta hjältedåd skall jag nu åka bussen in till staden och vidare till ateljen, åh denna underbara atelje!, och bestämma kostymens slutgiltliga utseende till Alice i Underlandet.

Imorgon blir det Köpenhamn med bästa vännen, kusinen och dennes pojkvän.

Adjö.