MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvärr var pojkens värde lågt och sandens hemliga ord gled ur hans mun till ljuset och vinden. Han fick aldrig ha huvuvdet i sanden igen.

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed hela den högra sidan av hennes kropp. Hon lät händerna vila på magen, lät dem bilda en triangel runt naveln genom att göra så att tummarna möttes över och pekfingrarna under. Han somnade. Sov med djupa andetag som sköljde ut över hennes hals. Hon la sin hand på hans underarm och såg den sjunka igenom hans hud. Fingrarna mötte det kalla lakanet och hon var ensam igen, fortfarande.

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlöst. Idag har jag alltså inte gjort något nyttig av mig själv.

Uppfylla min fulla potential?

Mycket snack och lite verksatd när det gäller mig. Rätt stora ord men ganska uppblåsta. Inuti finns de där små, små orden som gömmer sig bakom stora munnar och hårda tänder. Jag vet att jag kan, men jag har tappat förtroendet lite för mig själv. Hur hårt ska behöva slå mig för att fatta egentligen?

Jaja.

Suck, suck, suck.

Lille jag, lille jag.

Den där lilla rösten i pannan kanske lyckas till slut, vem vet? Men då är jag jävligt illa ute. 

Mina fina, finare, finaste småsystrar.