DET ÄR NÅGONTING som har börjat röra sig inuti mig. Jag försöker lyssna till golvet och höra vart jag gick fel. Det rör sig upp genom min hals, genom mina öron och ögon. Under naglarna. Ur naveln. Jag drar loss små bitar av färgen och kikar igenom. Blundar och räknar till tio. Tittar igen för att se om och det är borta. Man kan se luften. I vissa ljus. I vissa vinklar. Om man sitter stilla kan man känna hur tiden drar ut sig, och om man bara låter den kan den dra sig flera år tillbaka. Jag  mins ord och ansiktsuttryck jag glömt. Som jag tryckt undan i de allra mörkaste vrår i min hjärna så att jag ska slippa titta på dem. Men det funkar inte i längden och det förstår egentligen vem som helst. Så jag blundar och koncentrar mig. Låter tiden dra åt alla håll och kanter. Jag fryser om händerna så jag placerar dem mellan låren. Precis ovanför knäna. Det känns tryggt.

Stilla, stilla nu.

Det går inte att skrämma något som inte syns, men jag kan skrämma mig själv. Och det är nog det jag är mest rädd för.

JAG SAKNAR MINA fina småsyskon.  

JAG RÖR MIG i vinden och drar med fingrarna genom den. Kliver över asfalt, sten och ljus. Jag gick till min gamla lågstadieskola. Jag kände mig malplacerad, som att jag hadehamnat fel. Allting var i miniatyr. Jag minns det som så stort. Det gör mig ledsen, det var inte jag som brukade gå dit varje dag. Det var det inte. Jag tittade in i en glaskula och blinkade bort all smuts, all grus som fastnat där. Skakade av mig alla de tunga tygerna och försökte se det igen. Försökte se hur det egentlig såg ut, men jag kunde inte. Jag gick i cirklar och fyrkanter, gick på smågator och lät isen knäckas under mina alltför tunga skor. Jag känner mig enorm och fruktansvärt liten. Så himla liten.

JAG HAR FÖR mycket av allt just nu. Jag ska gå ut och gå snart. Röra på mig lite, försöka sortera ut mina tankar och känslor lite bättre.

Jag vill bli bättre.

Jag vill bli mer ambitiös, mer tränad, nyttigare, hälsosammare, mer allmänbildad, smartare, mer bekväm i mig själv. Jag har bestämt mig för att sträva mot min högsta potential, och ja. Det kommer gå jävligt långsamt och trögt. Och det kommer ta tid. Flera hundra år. Men jag ska verkligen försöka få det gjort. Om jag ska kunna vara stolt över mig själv någon måste det helt enekelt bli gjort, och jag kan inte göra det om jag inte börjar ta itu med saker jag tryckt undan. Och det var exakt det jag gjorde lite igår. Men det var förstås bara ett steg, och jag många steg kvar.

Igår rensade jag min garderob och den är så jävla ren nu.

Jag vill bara komma iång nu.

Jag ska ut och gå nu och njuta lite.

JAG DRÖMDE ATT tjejerna i skolan fick i läxa att skära av sina egna bröst. Jag bestämde mig för att gå till en kirurg och bli nersövd, för annars skulle det nog göra ont tänkte jag.

Jag drömde två paralella historier. En historia om en busschafför och en kvinna och en kille och en konstig tjej. Och så bröstgrejen.

Slutet var fruktansvärt orelaterat, det var faktiskt slutet på en helt annan dröm.

Sedan vaknde jag av att min mobil ringde och jag fick glädjas åt att jag försovit mig rätt rejält.

Jag hade i alla fall en bra helg, det var roligt och jag tog itu med en del problem jag envisats med att trycka undan. Och så har jag ränsat hela min garderob. Den är så fin nu Jag vill bara stå och se på den i timtal.

Men det ska jag inte, för det verkar lite ohälsosamt.

Igår drack jag min första dos kolera- medicin och den blåste upp mina mage som en ballong. Det kändes som att den a) skulle flyga iväg b) skulle spricka som en såpbubbla. Men den klarade sig galant.

Om två veckor bär det av till Tanzania.

Och jag har sååååå mycket att göra i skolväg innan dess.

Yesssssss.