OCH HÄR SER man klart och tydligt att jag alltid skjuter upp saker. Jag sitter och rullar tummarna och väntar på en startsignal som aldrig kommer att komma. Det är ju jag som ska trycka på knappen,inte någon abstrakt figur i fjärran som styr över allt.

Nä, gud vad jag är feg och mesig egentligen.

Jag skulle behöva något som skakar till mig ordentligen. Som skakar ut allt det fega och löjliga och korkade och öndiga. Få alla mina laster utspridda som fickinnehåll över en trottoar.

Men det tar vi någon annan dag, va?
Eller?

Kom igen svara mig nu! Jag vet att du är där!

JAG MÅR ILLA om vartannat. Och jag är trött, trött på skolan, trött på mig själv.

Jag känner mig liksom lite urholkad. Som att jag är gjord i papper med tyngder i fötterna. Jag drar åt alla håll och kanter men sitter fast ändå. För jag har inte friheten att göra som jag vill. Och det vet jag om. Och till slut slutar det blåsa och då böjer jag mig onaturligt tillbaka i en båge och ett par händer viker ihop mig sju gånger, lägger tyngderna ovanå och tassar tyst iväg.

Sccchhh. Björnen sover, björnen sover, men jag ska ta mig i kragen och väcka honom snart. När jag har lite mer tyng i fickorna. När jag inte fladdrar riktigt lika mycket.

Det låter bra tycker jag.