JAG SATT PÅ bussen på vägen hem och lyssnade på alla låtar sen i somras och levde in mig så mycket i det att jag nästan trodde att det var sommar. Sen klev jag av bussen och fick en örfil av en iskall hand plus ett slag i magen som gjorde att jag tappade andan. Den kalla vinter andräkten bara rann ur mig och jag sjönk ner och la mig på trottoaren med kinden mot isen och spårade med fingrarna i snön efter en liten blomma. Eller ett litet grässtrå. Bara någonting grönt att fästa mig vid. Jag hittade en plastbit som jag stoppade in i munnen och sög på. Sedan spottade jag ut den, reste mig up, borstade bort snön och gick hem.

Snö, snö, snö så jag dyrkar dig i en vecka. Sedan går julen över och då du ska smälta bort och rinna iväg. Ta inte illa upp, men snälla, söta, rara, kyliga du. Var lite mänsklig va?

Jag är trött på att prata om hur trött jag är på vintern.

Och om jag verkligen sög på en blastbit, liggandes på marken lämnar jag helt upp till er. Bestäm ni, det är lugnt.