JAG HAR EN jättefin kofta som är grå och löst stickad. Men den töjer ut sig, flyter ner som en mantel på marken runt mig. Den har blivit så lång nu att jag inte får in den i garderoben längre, jag får snurra ihop den så många gånger om att jag får ont i armarna. Den går sex varv runt ekvatorn vilket är 240450,12 km. Så lång var den faktiskt inte när jag köpte den, det är jag hyffsat säker på. När jag känner mig mörkrädd och otrygg om natten, när jag inte kan sova utan bara ligger och lyssnar till mitt eget hjärta, då kan jag ta fram den och rulla in mig i den. Ligga som en fjärlislarv i en kokong och bara blunda. Lyssna till hur garnet andas, rör sig. Bara ligga och vänta på att jag ska finna styrkan att riva upp den och flyga iväg på stora färgade vingar som går sönder om man tar i dem.

Men det har inte hänt än, så jag väntar fortfarande. Väntar på att den där kraften ska infinna sig. Som flytande kvicksilver i kupade händer ligger jag och väntar. Blundar och lyssnar på hur garnet andas och rör sig som en förlänging av mig själv. Jag hatar fjärilar. De tror sig så jävla hårt.

Ohhhh va söta och fina vi är viskar dom. Klipper till med vingarna och gör piruetter.

Äckliga satar!

Nää, jag ska sluta vänta.