IBLAND KÄNNER HON sig helt tom, som en snäcka. Om man lägger örat mot hennes mage just då kan man höra havet men inget annat. Vågor som slår mot sand, hur det brusar. När det känns så brukar hon lägga händerna över naveln och trycka riktigt hårt. Hon är rädd för att om hon slutar prata så kommer hon sluta finnas till. Hon leker fin-fem-fel i spegeln och hittar hundra. Det är inte att hon är ensam, det är att hon inte riktigt kan se sin egen form. Hon vibrerar i kanterna och flyter ut som vattenfärg i regn. Rött och grönt och blått och rosa och gult. Även om man gärna skulle vilja tro att hon är brun och grå och svart så är det inte så. Hon är som ett fyrverkeri, egentligen. Ibland kan man se det om man kisar mot henne på lite avstånd.

Ibland känner hon att hon har växt ifrån sig själv, väggarna hon har bott mellan så länge. Hon längtar ut. Hon önskar bort stora bitar av sig själv dels på lek, dels på allvar. Hon längtar till ett nytt jag.

Hon trycker hårt över naveln och drömmer om stora moln, om rött och grönt och blått och rosa och gult.