JAG LIGGER I min säng och simmar med armarna, med benen, med fingrarna och med tårna. Jag blundar och lyssnar på musik. Låter fingertopparna rita mönster i luften. Cirklar, trianglar och vågiga linjer. Ett hav, en båt. Saltlukt. Vattenstänk på benen. Jag blundar fortfarande, ritar små kvadrater på den tunna huden under ögonen och dyker i vattnet, håller andan och simmar.

Med rätt inställning kommer man nog hur jävla långt om helst egentligen.

Jag väljer att tro på det.

JAG HAR PROBLEM med att slänga saker och ting, jag hamsratar.

Sparar. Tänker att jag kan använda det i en avlägsen framtid.

Men till vad då?

Den naturliga frågan utan svar. Vad kan jag använda en handfull gamla flygbiljetter till?

Varförvarförvarför känns det fel att slänga?

Uuuuääähhh. Lite jobbigt. Jag har en skolåda under min säng med en massa små papperstussar utan mening, godispapper och annat jag inte kan förmå mig att slänga. Men lite till mitt försvar är det sånt jag sparat från resor.

Men ändå, rätt vrickat är det.

Att jag inte kan slänga mina Wonka Nerdz behållare.

Jag har sett två nävar med chokerande dokumentärer om tanter och gubbar med tusentals saker de aldrig ansvänder. Med tusenstals kila skräp, sopor, skit. Just för att de inte kan förmå sig att slänga någonting, just därför. De trängs ut ur sina egna hem av minnen de vägrar säppa.

Jag är allt lite rädd för att slänga, släppa.

Jag kommer bli som dom.

Jag kommer att gråta när jag måste slänga min biljett till flygbussen, för den har en glitterrand på sig i silver. Som de nyaste hundralapparna.

Också en ohälsosam besatthet.

Allt som glittrar.

Jag är som en jävla krårka. Jag samlar en massa skit och kallar det mitt bo, bara för att det glittrar. Och för att jag inte kan slänga.

Korkade kråka.

Nä, nu slänger jag de jävla flygbiljetterna till pappa.

Men mina Wonka Nerdz lådor, de får ni aldrig.

Och den där prislappen till den där tröjan jag köpte i New York.

Och min fula glitterring.

Sen är det nokk.

Typ-ish.

DET VÄRKER LITE överallt.

När jag försöker somna,

till ljudet av mina egna andetag.

Försöker somna.

Och sova.

Så mycket jag bara kan.

Men det tjuter i öronen och min andning är ojämn.

Jag klättrar upp för ett berg och inser att jag redan drömmer.

Sen vaknar jag orolig.

Men andan i halsen och hjärnan på en bergstopp.

Besviken över at se mina fyra väggar igen.