DET ÄR NÅGONTING som har börjat röra sig inuti mig. Jag försöker lyssna till golvet och höra vart jag gick fel. Det rör sig upp genom min hals, genom mina öron och ögon. Under naglarna. Ur naveln. Jag drar loss små bitar av färgen och kikar igenom. Blundar och räknar till tio. Tittar igen för att se om och det är borta. Man kan se luften. I vissa ljus. I vissa vinklar. Om man sitter stilla kan man känna hur tiden drar ut sig, och om man bara låter den kan den dra sig flera år tillbaka. Jag  mins ord och ansiktsuttryck jag glömt. Som jag tryckt undan i de allra mörkaste vrår i min hjärna så att jag ska slippa titta på dem. Men det funkar inte i längden och det förstår egentligen vem som helst. Så jag blundar och koncentrar mig. Låter tiden dra åt alla håll och kanter. Jag fryser om händerna så jag placerar dem mellan låren. Precis ovanför knäna. Det känns tryggt.

Stilla, stilla nu.

Det går inte att skrämma något som inte syns, men jag kan skrämma mig själv. Och det är nog det jag är mest rädd för.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...