JAG LIGGER I min säng och simmar med armarna, med benen, med fingrarna och med tårna. Jag blundar och lyssnar på musik. Låter fingertopparna rita mönster i luften. Cirklar, trianglar och vågiga linjer. Ett hav, en båt. Saltlukt. Vattenstänk på benen. Jag blundar fortfarande, ritar små kvadrater på den tunna huden under ögonen och dyker i vattnet, håller andan och simmar.

Med rätt inställning kommer man nog hur jävla långt om helst egentligen.

Jag väljer att tro på det.

JAG HAR PROBLEM med att slänga saker och ting, jag hamsratar.

Sparar. Tänker att jag kan använda det i en avlägsen framtid.

Men till vad då?

Den naturliga frågan utan svar. Vad kan jag använda en handfull gamla flygbiljetter till?

Varförvarförvarför känns det fel att slänga?

Uuuuääähhh. Lite jobbigt. Jag har en skolåda under min säng med en massa små papperstussar utan mening, godispapper och annat jag inte kan förmå mig att slänga. Men lite till mitt försvar är det sånt jag sparat från resor.

Men ändå, rätt vrickat är det.

Att jag inte kan slänga mina Wonka Nerdz behållare.

Jag har sett två nävar med chokerande dokumentärer om tanter och gubbar med tusentals saker de aldrig ansvänder. Med tusenstals kila skräp, sopor, skit. Just för att de inte kan förmå sig att slänga någonting, just därför. De trängs ut ur sina egna hem av minnen de vägrar säppa.

Jag är allt lite rädd för att slänga, släppa.

Jag kommer bli som dom.

Jag kommer att gråta när jag måste slänga min biljett till flygbussen, för den har en glitterrand på sig i silver. Som de nyaste hundralapparna.

Också en ohälsosam besatthet.

Allt som glittrar.

Jag är som en jävla krårka. Jag samlar en massa skit och kallar det mitt bo, bara för att det glittrar. Och för att jag inte kan slänga.

Korkade kråka.

Nä, nu slänger jag de jävla flygbiljetterna till pappa.

Men mina Wonka Nerdz lådor, de får ni aldrig.

Och den där prislappen till den där tröjan jag köpte i New York.

Och min fula glitterring.

Sen är det nokk.

Typ-ish.

DET VÄRKER LITE överallt.

När jag försöker somna,

till ljudet av mina egna andetag.

Försöker somna.

Och sova.

Så mycket jag bara kan.

Men det tjuter i öronen och min andning är ojämn.

Jag klättrar upp för ett berg och inser att jag redan drömmer.

Sen vaknar jag orolig.

Men andan i halsen och hjärnan på en bergstopp.

Besviken över at se mina fyra väggar igen.

JAG HAR PINSAMT mycket träningsvärk idag faktiskt.

Jag underskattade tydligen Wii träningen och överskattade min fysik.

Hahaha.

Jag gråter nästan när jag måste lyfta armen och min rygg ska vi inte prata om, jag för mig som sextiosju år gammal kvinna som aldrig rört på sig. Inte så kul som det låter faktiskt.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

JAG HAR SPENDERAT dagen men att boxas och spela baseboll på Wii. Min högerarm är totalt avdomnad, jag kan knappt lyfta den. Det är som när man sovit konstigt och en kroppsdel inte fått tillräckligt med blod på en hel natt. Så känns det. Jag hoppas att jag inte tagit sönder den.

Efter det gick jag på promenad och njöt av det winter wonderland som råder nere vid viken. Väldans vackert, vitklädda träd runt slingriga stigar. Jag sjönk ner med kängorna i snön, åt en banan och lyssnade på Sexy Bitch. Good walking music. Ja, det var fint.

Nu ska jag krypa ut genom sovrumsfönstert och andas natt och titta på bilar.

DET KNASTRAR AV daim mellan tinningarna och jag kan höra råttor tugga genom trä. Genom cement och stål. Jag vaknar klockan tre med en råtta tillverkad av min hjärna på magen. Intrasslad i täcket som en annan galning.

Det är jobbigt med söta tandläkare, och jag låter som en sån där hormonbrunstig tonåring nu. Men jag är en sån, och det är fett coolt. Screw you, man. Det är jobbigt med okunniga optiker också, men den nervkittlande historien kan vi spara på ett tag till. Det kliar i halsen.

JAG SKA SE Avatar i 3D idag, igen.

Fy vad jag är löjlig.

Fy vad jag är töntig.

Fy vad jag är pepped.

Idag när vi väntade på bussen kom en man fram, han hette Jan och hade en kompis. Han sluddrade och det rann blod från hans hand och ner på trottoaren, de skulle gå till sjukhuset. Tur var det.

Jag såg honom en stund senare med handen inlindad i sin jacka och en bit blodigt papper. Det en liten blodpöl på bussgolvet uppblandat med slask.

Jag tycker blod har en väldigt vacker färg, men det där var bara obehagligt.

JAG ÄR ÅTERIGEN vid min egen dator och avnjuter en extra timme hemma då min Danska blivit inställd.

Jag drömde något inatt men kan inte riktigt fånga vad det handlade om.

Jag hade drömmen i händerna vid frukostbordet, men den gled ner mellan mina fingrar och gömde sig under vårt kylskåp.

Jag når inte riktigt den, bara nästan.

En bit ligger i svalget också, jag kan nästan, känna den.

Fasiken.

Jag gillar att drömma.

Åh, det var något om linser och en man med pengar.

Uhm, uhm, uhm.

Jag kanske kan dammsuga ut den.