ETT INSTÄLLT FLYG är alltid lika nervkittlande.

I taxin på vägen hem satt jag och tittade ut genom fönstret. Såg hur snön smält över alla konturer och förvandlat allt till ett vit hav, ett dis utan kanter. Det vita bröts av de mörka trädgrenarnas konturer som sträckte sig likt armar upp mot det som borde vara himlen. Jag kunde inte riktigt se.

Jag fick en känsla av att hela världen var en kompakt vit tystnad.

Det är konstigt det där, hur hjärnan fungerar. Jag var helt inställd på att åka till pappa. Så det känns fel att sitta hemma nu. Konstigt.

När det kommer till min pappa gräver sig något slags behov av bekräftelse  fram och jag blir sex år gammal igen. Jag blir liten, jätteliten. Mindre än sex år. Jag blir tummelisa och jag vet inte varför. Det är två stridande känslor jag har. En av att växa upp lite grann , och en där jag krymper. Jag behöver veta saker jag redan vet. Provcera fram andra saker. Jag saknar honom och jag såg fram emot att få åka dit men så blev det inte, och det blir inte alltid som det ska bli från början.

Men jag satt där ändå. Ensam, i den blå illaluktande flygplansstolen och krympte till ett litet barn med en klump i halsen och det är så himla dumt. Jag är så himla dum. Jag fattar inte vad det är med mig. 

Sex eller sexton år det är bara att välja.

Och jag väljer sexton.

Nä nu har jag sagt på tok för mycket.

Jag peppar duschen nu.

Och denna låten.

http://listen.grooveshark.com/#/song/Swimming/24269683

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...