JAG HAR EN jättefin kofta som är grå och löst stickad. Men den töjer ut sig, flyter ner som en mantel på marken runt mig. Den har blivit så lång nu att jag inte får in den i garderoben längre, jag får snurra ihop den så många gånger om att jag får ont i armarna. Den går sex varv runt ekvatorn vilket är 240450,12 km. Så lång var den faktiskt inte när jag köpte den, det är jag hyffsat säker på. När jag känner mig mörkrädd och otrygg om natten, när jag inte kan sova utan bara ligger och lyssnar till mitt eget hjärta, då kan jag ta fram den och rulla in mig i den. Ligga som en fjärlislarv i en kokong och bara blunda. Lyssna till hur garnet andas, rör sig. Bara ligga och vänta på att jag ska finna styrkan att riva upp den och flyga iväg på stora färgade vingar som går sönder om man tar i dem.

Men det har inte hänt än, så jag väntar fortfarande. Väntar på att den där kraften ska infinna sig. Som flytande kvicksilver i kupade händer ligger jag och väntar. Blundar och lyssnar på hur garnet andas och rör sig som en förlänging av mig själv. Jag hatar fjärilar. De tror sig så jävla hårt.

Ohhhh va söta och fina vi är viskar dom. Klipper till med vingarna och gör piruetter.

Äckliga satar!

Nää, jag ska sluta vänta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...