JAG HAR PROBLEM med att slänga saker och ting, jag hamsratar.

Sparar. Tänker att jag kan använda det i en avlägsen framtid.

Men till vad då?

Den naturliga frågan utan svar. Vad kan jag använda en handfull gamla flygbiljetter till?

Varförvarförvarför känns det fel att slänga?

Uuuuääähhh. Lite jobbigt. Jag har en skolåda under min säng med en massa små papperstussar utan mening, godispapper och annat jag inte kan förmå mig att slänga. Men lite till mitt försvar är det sånt jag sparat från resor.

Men ändå, rätt vrickat är det.

Att jag inte kan slänga mina Wonka Nerdz behållare.

Jag har sett två nävar med chokerande dokumentärer om tanter och gubbar med tusentals saker de aldrig ansvänder. Med tusenstals kila skräp, sopor, skit. Just för att de inte kan förmå sig att slänga någonting, just därför. De trängs ut ur sina egna hem av minnen de vägrar säppa.

Jag är allt lite rädd för att slänga, släppa.

Jag kommer bli som dom.

Jag kommer att gråta när jag måste slänga min biljett till flygbussen, för den har en glitterrand på sig i silver. Som de nyaste hundralapparna.

Också en ohälsosam besatthet.

Allt som glittrar.

Jag är som en jävla krårka. Jag samlar en massa skit och kallar det mitt bo, bara för att det glittrar. Och för att jag inte kan slänga.

Korkade kråka.

Nä, nu slänger jag de jävla flygbiljetterna till pappa.

Men mina Wonka Nerdz lådor, de får ni aldrig.

Och den där prislappen till den där tröjan jag köpte i New York.

Och min fula glitterring.

Sen är det nokk.

Typ-ish.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...