DET KOM PÅ en man på bussen som satte sig bredvid mig. Han hade kortklippt ljust, rödlätt hår, en beige jacka och en mörkblå sportbag i knät. Han luktade sådär obehagligt mycket tvål. Som att han duschade tre gånger om dagen. Händerna som vilade på bagen såg lite rosa ut, och mjuka.

Jag kunde se honom framför mig, i färd med att tvåla in händerna ända upp till armbågarna, precis som en kirurg, efter varje toalettbesök. Det luktade viol, och rent. Väldigt rent. Han använde kanske en violparfymerad handcréme.

Han hade glasögon och blå-trötta ögon. Kanske i trettioårsåldern. Svårt att se från mitt sneglande.

Doften kvävde mig. Gjorde mig nästan illamående, tvålen och violen trängde sig på. Det kändes fel att han luktade så feminint. Inte för att vara sån, men det gjorde det. Jag ville bara av innan jag började andas tvålskum.

När jag väl skulle av studsade han av från sätet så jag kunde komma förbi, han satt och stod och levde på nålar. Han såg ursäktande ut trots att det tog en knapp sekund för honom att flytta sig. Han såg nästan bedjande ut. Jag ändrade uppfattning om honom lika snabbt som han drog sig bort. Han log försiktigt. Prövande. Han såg ledsen ut i ögonen.

Jag fick lust att springa tillbaka och krama honom. Hålla honom i handen.

Jag kvävde den impulsen och gick av.