JAG HITTADE EN bild på oss, när allt var fint.

Det gör ont överallt. Jag kan inte sluta gråta, jag kan inte andas, jag darrar.

Det kändes plötsligt som att allt var mitt fel, jag är äcklig.

Jag trodde jag var okej.

Jag trodde att allting var okej.

Jag hatar dig.

IDAG SKULLE MITT tjat äntligen avlönas i form av en ring i näsvingen. Men min dröm kördes över inom loppet av tre sekunder, ihäjkörd av en taning engelsman som värnade om mina ansiktsnerver och upplyste mig om min felaktiga nästyp. Jag blev först ledsen, sen besviken, sen arg. Två års gnatande för att ha fel jävla näsvinge?

Samma taninga britt hade dessutom stoppat en tidigare piercingidé genom att övertala min mamma att inte låta mig göra det.

Men nu är det nya planer i verket, och imorrn bokas piercing-tid på ett nytt ställe fast nu blir det septum. Åh, ja. Malin ska bli en tjur. Och hennes föräldrar har gett upp och låter planen rulla igång, fast efter att ha noggrant utpekat att det är en skitful piercing såklart. Men jag kommer worka det.

Det kommer att göra ont, va?

Aj.