DEN HÄR VECKAN har kört slut på mig, ny skola, nya ansikten och namn, nya känslor, malmöfestivalflängade hit och dit. Kullerstenen har vibrerat, surrat i mina fötter. Jag har lyckats plöja mig igenom en hel del känslor.

Jag har hittat på ursäkter för mig själv, för allt, beskyddat fel personer. Jag har skrattat och gråtit som en mentalsjuk, jag skrikit och upplevt ett obeskrivligt hat upplandat med förakt, jag har känt skuld och varit äcklad av mig själv. Jag har varit helt tom ibland också och i andra stunder älskat så att det gjort ont. Men nu håller jag på att klippa bort dig, jag kommer inte glömma, men det är dött för mig nu. Hej då, ha det bra.

Äcklig. Tom. Ren. Ny. Jag bär ingen skuld, jag gjorde inte det, jag ville inte det. Det låg inte i mina händer för tillfället, du smutsade ner dem inte jag. En vecka, sju dagar. Det har varit en väldigt lång vecka. Och den är inte slut än på några timmar, så jag får väl se vad mörkret håller i beredskap för mig. Den stunden är värst, stunden innan man ska sova, stunden då allting spelas upp, då det radas upp, volymen höjs och ekar och kör ner långa naglar lackade i ånger och ångest genom huden. Jag är slutkörd. Helt jävla slut. Jag är så tacksam för att det finns människor runt om mig, som tar hand om, pysslar om och hatar och älskar åt en. Pekar i rätt riktning.

Nu ska jag städa upp mitt rum för etthundrafyrtiotredjetusende gången denna veckan, vika kläder, byta lakan och plocka upp tills armarna faller av. Mitt rum är olydigt, ouppfostrat och uppkäftigt och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Humöret smittar golvet, väggarna och garderoben tills man inte kan andas här inne längre. Men nu ska här städas en gång för alla.