NÄR MAN HAR börjat rota i alla de där små, små minnena som man glömt bort halvt om halvt är det svårt att sluta. Jag vadar i små kläder, stora drömmar, rädslor, favoriter, smaker, dofter, ljud. Stora badkar, nerspillda mattor, söndertummade böcker, kletiga fingrar och trasdockor som jag älskat bomullen ur. Meningar och ord som man aldrig glömmer och känslan av ett marsvin i händerna.

Om jag radar upp allting och tittar förstår jag inte hur jag kom i allt det där, hur jag fick plats i allt det lilla när allting verkade så stort, så magiskt. Jag har blivit längre och större och får se upp så att jag inte råkar krossa saker värda att minnas, jag känner mig stor och klumpig och saknar det lite. Samtidigt som det är skönt att veta allting jag vet nu och inte visste då.