JAG VÄNTAR TILLS alla små grannbarn har tultat iväg till fritids, och tills alla vuxna har stressat iväg till jobbet med mobilen fastvuxen i örat, sen kryper jag ut genom gästrummets fönster och sätter på utanför på en avsats, tänder en cigg och blundar. Nackdelen med att vara här är att jag får för mycket tid på händerna, min hjärna har en tendens att överarbeta allt den snappat upp på sistone när den får tid till det. Jag drömde en stress-drömm och när jag vaknade var jag ensam. Jag mest lullar omkring, vet inte var mina fötter vill gå, vet inte vad mina händer vill göra. Och jag måste ransonera mina ciggaretter eftersom jag är dålig på att planera för de kommande dagarna. Tristessen kliar i hela kroppen, men jag orkar inte göra något ändå. Jag orkar inte klä på mig, måla mig, ta mig någonstans. Jag bara sitter och rullar tummarna. Så jag får väl skylla mig själv, det vet jag, men jag gillar ändå att klaga till ingen. Det är tidsfördrivande.