NU ÄR DET sommar, jag märkte inte ens när rosorna utanför mitt fönster slog ut, men nu väller de in när jag öppnar dörren. Jag får smyga omkring och inte råka öppna fel dörrar för då väller fel saker fram, så klart.

Jag saknar dig så fruktasvärt mycket, och jag känner mig korkad och patetisk. Det är vardagsmat vid det här laget. Men jag saknar dig också som en vän, som någon att skratta med. Det är svårt att glömma när du dyker upp överallt. Oh fuck. Jag är trött på att snubbla.

Jag städade mitt rum idag, imorrn tar jag itu med hyllorna. Ut med det gamla och in med det nya. Jag behöver röra om ibland. Och det räcker med att flytta omkring saker för att det ska bli nytt för mig. Oftast, inte alltid, men oftast.

Jag är på god väg att skaka av siffrorna du la till på vågen.

Inte mer.

Inte nu.

Inte du.

 Chee-eeesy.

Jag ska bli lättare, jag ska sväva över asfalten och lämna kvar allt det anda.

Så det så!