DEN SVENSKA FAMILJEN sitter en fredagkväll bänkade framför talang 2009 och gapar över trollkaren Charlie Carper.

"Nämen..."

Skratta, le, oja dig.

Det kunde vara din förlovningring han trollade bort, men det var det inte.

Jag behöver röra på mig, gå gå gå. Lägga meter under fötterna och andas lite. Röka lite. Tänka lite. Snart.

DET GÖR ONT på ett annat sätt nu. Det ligger och guppar, skaver. Och jag har slutat tänka igenom allt du sa till mig, hur det kändes att röra dig, din röst, din doft, och framför allt har jag slutat gråta. Jag känner mig dum, och snuvad, och det gör fortafarande ont men jag går framåt och inte bakåt nu. Jag ska ta tag i mig själv nu. Jag ska släppa dig och ta tag i mig själv istället. Inget mer vin till mig, tack. Jag mår illa och det löser ingenting.

Igår snorade vi och sa hej då till klassen. Falskt känslomässiga hej dån is the shit. Det är få människor jag kommer sakna från den skolan, och de vet vilka de är.

Ut med det gamla och in med det nya, right? Det är sommarlov nu.

Idag ska jag åka till pappa. Via himlen.