I EN TRÄDGÅRD som min buss åker förbi är det i ett hörn upställt järsnstänger med ansikten i sån där grå tung sten utkarvade. Ansikte efter ansikte med oroade ansiktsuttryck, samtidigt som jag får en äcklig magkänsla av dem tycker jag om dem. Det ser ut som någon fångat olika männsikors allra sista ansiktuttryck, förminskat dem och format dom i sten.