IDAG TRÄFFADE JAG en man. Han hette Göran och hade levrat blod i pannan och en blåtira. Han rökte och hans andedräkt stank av sprit. han hade sår på knogarna och tunt grått hår.  Men han hade så mycket att säga. Han ville nog bara ha någon som lyssnade och verkligen tog in det han sa. Fast ibland försvann orden ner i halsen på honom och jag kunde inte höra vad han sa.

"Inte för att låta självgod, men jag är en begåvad dramatiker. Jag hade kunnat vara Lars Norén, med det är jag inte"

Sen fick han tårar i ögonen.

Han gjorde verkligen ett intryck på mig.

En halvtimme senare sprang jag och Lovisa på honom igen. Men då var han något annorlunda. Ivrig över att ha någon som lyssnade gick han över gränsen och blev obehaglig, ville inte låta oss gå. Det är synd men jag kunde inte låta bli att bli äcklad och skrämd av honom. Tunna nariga läppar och sneda bruna tänder. Han skrämde mig och jag kunde inte längre höra vad han sa. Sen slingrade vi oss och gick där ifrån. Han sa att vi skulle leta upp honom igen men det kommer vi inte att göra.