ÄTER KALASBOLLAR OCH lyssnar på Tack För Kaffet, funderar och smakar på klicheér.

Vad skulle vi ta oss till utan alla dessa små förutsägbara klassika ögonblick som är grundstenarna till allt?

Jag gillar dem, det gör jag. Men ibland vill man ha något oväntat också.

Absolut, jag säger så.

Scchhyysshh.

Tare lugnt nu.

Ta en kalasboll, vetjja.

Det är nog det enda rätta, ja.

Aa, det har du rätt i.

Jag vet.

Idiot.

Haha.

Mitt rum påminner mig om den där myten om mannen som rullar upp en enorm stenbumling för ett berg, och varje gånge han nästan är klar rullar den tillbaka ner och han får börja om. Eller den om mannen som får sin lever uppäten varje dag av en rovfågel (eller dylikt) för att sedan få den utväxt igen och uppäten på nytt.

Ouch.

Jag tror jag ska klistra fast alla mina ägodelar så att de lutar flytta på sig, det börjar blir irriterande.

Speciellt eftersom jag är väl medveten om att det är jag som rör runt dem, och inte de själva som rör sig.

Men det tänker jag såklart inte erkänna.

Hallå.

Nu ska jag gå och köra lite karate-moves på mitt rum,

bara för att skrämma upp det lite såklart.

Jag är inte elak.

Bara bestämd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...