ÄTER KALASBOLLAR OCH lyssnar på Tack För Kaffet, funderar och smakar på klicheér.

Vad skulle vi ta oss till utan alla dessa små förutsägbara klassika ögonblick som är grundstenarna till allt?

Jag gillar dem, det gör jag. Men ibland vill man ha något oväntat också.

Absolut, jag säger så.

Scchhyysshh.

Tare lugnt nu.

Ta en kalasboll, vetjja.

Det är nog det enda rätta, ja.

Aa, det har du rätt i.

Jag vet.

Idiot.

Haha.

Mitt rum påminner mig om den där myten om mannen som rullar upp en enorm stenbumling för ett berg, och varje gånge han nästan är klar rullar den tillbaka ner och han får börja om. Eller den om mannen som får sin lever uppäten varje dag av en rovfågel (eller dylikt) för att sedan få den utväxt igen och uppäten på nytt.

Ouch.

Jag tror jag ska klistra fast alla mina ägodelar så att de lutar flytta på sig, det börjar blir irriterande.

Speciellt eftersom jag är väl medveten om att det är jag som rör runt dem, och inte de själva som rör sig.

Men det tänker jag såklart inte erkänna.

Hallå.

Nu ska jag gå och köra lite karate-moves på mitt rum,

bara för att skrämma upp det lite såklart.

Jag är inte elak.

Bara bestämd.