I KÖPENHAMN FÖRRA året, eller förrförra, så hade dom utställningen Bodies. Jag kom och tänka på den nu, jag hittade min sparade biljett, skrynklig i plånboken.

Jag kommer ihåg hur jag gick och tittade på uppskivade hjärnor och ögon, hela kroppar och vägrade inse att det var människor jag tittade på. Men sedan slog det mig, och inte som en klassisk käftsmäll eller ett knytnävsslag i magen utan snarare som att någon stod ett par meter bort och kastade småsten,det slog mig då, att det var människor.

En kvinna, tjej, flicka, uppställd med en volleyboll hade hål i sian konserverade öron och jag rös ända in i min odissikerade benmärg över hur fruktansvärt perverst det var. Den första tanken som slog mig efter denna uppenbarelse angående den döda kroppen framför mig, det var en fråga.

Jag undrade om hon spelade volleyboll när hon levde, eller om det bara var ett påhitt?

Hennes lugnor skymtade svarta av rökning under hennes bröstkorg. Jag minns att nästa känsla som nöp mig i revbenet var ilska, ilska över hur de ställt upp en kvinna, tjej, flicka med hål i öronen och svart lungor med en jävla volleyboll som någon slag sjuk, snedvriden skyltdocka. Så jag stampde ifrån den en gång levande kvinna, tjej, flicka som en gång gått iväg och piercat sina öron för att vara fin och rakt fram till nästa döda människa med sina muskler utfälld från sina fästen över hela kroppen.

Och det va så intressant, och äckligt, och fruktansvärt ofattbart sinnesjukt att jag bara stängde av och låtsades att det inte var en människa framför mig. Att den inte låg en inplastad uppskivad människa i en glasmonter med hud och ögonfransar och allt kvar. Och jag tyckte att utställningen var så intressant och så fruktansvärd och fick dom verkligen göra så och herregud jag vet inte vad jag tycker och så vidare. Och så tryckte jag på paus och kom fram till att jag omöjligt kunde se ut sådär inuti.

Nej, nej, nej.

Aldrig i livet.

(Litet opassande skämt åsido)

Jag kom fram till, framför den uppskivade mannen, att jag inte jag inte var fylld av någonting som gick att skära i.

Att jag var fylld av stjärnor, och moln, och åska, och vattenfall och såpbubblor och solljus och månljus och allting förutom det som låg framför mig.

Och att slutligen, när min tid var kommen, om man skulle försöka ställa ut mig så skulle det inte gå. För jag skulle försvinna upp på himlen och bli till ett litet gult ljus, som man bara kunde se om man kisade. Precis så skulle det bli.

Och den tanken släppt jag fri så fort jag lämnat huset, eftersom den endast var tillfälligt nödvändig för att hindra mig från att bryta ihop vid ett par ogående fötter.

Det var en häftig utställning faktiskt, och aningen snedvriden som sagt, och pervers. Men häftig.

Minnen är coola, de viskar förbi på en sekund, men tar etthundra år att beskriva.

Speciellt utan stavfel jag inte orkar söka just nu.

ALLT JAG SKRIVER blir kosntigt och felvänt, ibland när jag skriver skruvar sig bokstäverna in i fel sammanhang och vinklar allt åt konstiga håll. Så ta inte allt för bokstavligt som skrivs här, för jag är en genuint glad person egentligen. Sen är det en annan femma att alla blir lite mörka i kanterna ibland.

"Jag skrattar ikapp med min säng som springer över en äng."

Exakt så känner jag just nu!

Det var den första meningen jag fick bakom ögonen och därför skrev jag den, nu ska jag välja ut kläder, måla mig och torka mitt vildvuxna, slitna vildehår innan jag drar mig mot teatern och vår andra, och sista, föreställning av Alice i Underlandet. Jag är redan smått nervös, jag har alltid haft nära till nervositeten och jag avskyr den känslan.

Nåja, nu är det dags att stressa. Jag är praktiskt taget naken, med vått hår och noll koll och bussen går om 45 min.