NU DRAR TIDEN ihop sig,sträcker sig ut mot den nya året.

Luften vibrerar över våra huvuden, jag tror faktiskt att jag slänger till med ett nyårslöfte att träna mer. Annars ska de flesta andra verben dras ner på i kvantitet och utsträckning.

Nä nu ska jag kila iväg fixa saker, pryttlar och manicker.

Så det här inlägget blir det sista år 2009, nu skall jag använda de elva timmarna och 58 minuterna som är kvar till goda gärningar, mer eller mindre.

Vi ses på andra sidan, gott nytt år!

( Orelaterad bild som glittrade lite i ögonvrån, dom må ser bekymrade ut men jag tror de fnissar inombords. Snygg bild hur som haver i alla fall)

MED DUNDRANDE PULS har jag nu anlänt hem efter att ha gått och sett Paranormal Activity och blivit skrämd ur skinnet.
Riktigt bra skräckis tycker jag, även om jag nu räds mitt eget hem framför allt.

Mjäk.

Wosch, mitt hus har alltid knakat som fasiken året om och imiterat fotsteg och dunkat till och från och jag är en naturligt lättskrämd person.

Detta gjorde det knappast bättre.

Haha.

men är glad att jag såg den.

Nice film endå.

Lite trevlig musik och oskrämmande nörderi är nog det enda botemedlet.

ÄTER KALASBOLLAR OCH lyssnar på Tack För Kaffet, funderar och smakar på klicheér.

Vad skulle vi ta oss till utan alla dessa små förutsägbara klassika ögonblick som är grundstenarna till allt?

Jag gillar dem, det gör jag. Men ibland vill man ha något oväntat också.

Absolut, jag säger så.

Scchhyysshh.

Tare lugnt nu.

Ta en kalasboll, vetjja.

Det är nog det enda rätta, ja.

Aa, det har du rätt i.

Jag vet.

Idiot.

Haha.

Mitt rum påminner mig om den där myten om mannen som rullar upp en enorm stenbumling för ett berg, och varje gånge han nästan är klar rullar den tillbaka ner och han får börja om. Eller den om mannen som får sin lever uppäten varje dag av en rovfågel (eller dylikt) för att sedan få den utväxt igen och uppäten på nytt.

Ouch.

Jag tror jag ska klistra fast alla mina ägodelar så att de lutar flytta på sig, det börjar blir irriterande.

Speciellt eftersom jag är väl medveten om att det är jag som rör runt dem, och inte de själva som rör sig.

Men det tänker jag såklart inte erkänna.

Hallå.

Nu ska jag gå och köra lite karate-moves på mitt rum,

bara för att skrämma upp det lite såklart.

Jag är inte elak.

Bara bestämd.

JAG LETAR LITE här lite där, undviker väskans rop på uppackning och söker vidare.

Vi har ingen pasta hemma, jag krackelerar långsamt i små pasta-hungrande bitar. Funderar medan jag pusslar ihop min besvikelse.

Ska man kanske ta och koka ägg istället?

JAG LÄNGTAR LITE efter nått fjärran land nu också.

DEN ENDA SNÖN som är kvar i Malmö ligger i en sorgligt svart-grå hög på Konsum parkering, det är ju inte ens snö.

Lite synd tycker jag.

Men den höll i alla fall någolunda över jul.

Och det ska vi vara glada över.

Jag längtar oehört till det nya året och alla dumma löften man gör.

Om man ska börja om kan man lika gärna göra det vilken dag som helst, men det blir inte riktigt samma effekt.

Ett nytt år är en stor markering, som man gärna fyller till brädden med löften som man oftast inte håller. Men man får känna sig jäkligt stolt ett tag.

(Kanske till och med få Nobels fredspris i förebyggande syfte)

Även om man inte delar med sig av sina löften till någon annan eftersom man helst vill undvika att alla får reda på om man ger upp eller misslyckats.

Ja, ett nytt år skulle sitt fint nu.

Kom mina ouppnåbara löften, söta som socker!

KLOCKAN ETT RULLADE tåget in på malmö C och jag och syster begav oss med tunga väskor och värkande kroppar mot mat, drivna till max av vårt sushi-sug, endast för att efter en och en halv timme inse att alla sushiresturanger i hela malmö hade stängt.

Sugit värre.

Nu sitter jag i världens, och jag överdriver inte, skönaste morgonrock nyduschad med håret i handduken sådär lagom hemmatrevligt.

Packade väskor kallar på mig att riva upp dom men de får lugna sig för jag är helt enkelt för lat.

Nu ska jag spackla och klä på mig och njuta av hemkomsten.

hihiihihiihiihi.

JAG ÄR UPPE på tok för tidigt, nytvättad och på språng mot Varberg där julen skall firas med farmor och farfar bland deras mjuka soffor och tjocka mattor, tickande klockor. Farmor kommer laga mycket mat, jag kommer nog att få lov att rulla hem sen. Jag kommer också bli tvungen att tackla knäck- problemet. Mitt favorit-julgodis jag inte får lov att äta, hu hu.

Vad ska man ta sig till.

God jul! 

Och så en o-julig bild på det.