DET TOG CIRKUS femtiofem minuter för mig att ta mig hem från skolan idag, ett nytt perosnligt rekord, där ser man.

Jag har funderat över det här med busschafförer.

Hur de alltid vinkar till varandra när de åker förbi med sin buss.

Hur vissa inte vinkar till någon, och i sin tur inte blir vinkad till av någon annan. Som en gubbe som kör min buss ibland.

Människor med samma yrke har ju en samhörighet, men träffas busschafförerna någonsin varandra utan två glas och några meter av asfalt emellan sig?

Finns det ett busschafförsförbund där de dricker kaffe och äter småkakor, har de personalfester, träffas de i samlad trupp i början av sina yrkesbanor och lär sig tillsammans och bussar?

Var det då det hemliga förbundet startade? Där nykomlingar måste kvala in, och om man inte fixar det eller helt eneklt blir utesluten så slutar de andra då att vinka till en, som en påminnelse.

Utesluten. Du. Är.

Är det som en sekt, med en egen hieraki inom busschafförerna?

Planerar de något, och vad är då målet för denna grupp?

Blir de hjärntvättade?

Konspirationsteorierna har virvlat upp en hel del gånger under mina dagliga bussturer och jag blir sugen på att infiltrera.

Nu kanske det låter som att jag förlöjligar att vara busschafför, men det gör jag verkligen inte. Jag tycker att det är ett väldigt bra och nödvändigt jobb. Bara så att ni är på det klara med det.

Jag blir bara så fruktansvärt nyfiken på grupperingar bland vuxna människor.

Lite måste det väl ändå ha ändrat sig från deras egna tonår?

Eller? 

JAG SÅG DEM genom fönstret. De joggade i flock, som jagade djur. Jag undrade vad som jagade dem, vad som flåsade dem i nacken. Hälsan, döden, räkningar, alla de där tankarna de sprang ifrån, sprang ikapp.

Deras mörka kroppar gungade i mörkret av parkens höga träd, jag kunde känna kylan i deras ansikten, se ångan ur deras munnar.