JAG SOMNAR OCH glider iväg, öppnar ögonen men ser ingeting.

Jag vill skrika och slå, jag vill bitas och rivas. Be för att det ska sluta, men jag kan inte. Jag kan inte röra mig, öppnar munnen men det kommer inga ord. Jag känner din tyngd över mig, mot mig. Jag trycks ner, vill knuffa bort dig men kan inte, kan inte röra mig, kan inte prata, kan inte se.

Jag glider igenom allting, glider genom tyget och trägolvet. Hittar fotfästet och försöker springa men det går inte. Min ben rör sig som under vatten, jag ser dig komma närmare. Du rör dig fortare än mig, jag skriker och börjar äntligen röra mig snabbare, men du hinner ifatt. Du är fler än jag.

Händerna griper efter och sliter i mig, i mitt hår, i mina kläder, drar ner mig mot kall blöt mark och jag är tillbaka där jag började. Tung och stum.

Jag skämms över det, jag skämms över mig själv,  jag föll i bitar för ett tag sen men bitarna har börjat falla tillbaka nu.

Det finns en spricka kvar, på min rygg, där jag inte kan nå den. Jag lämnar den som en påminnelse.

Men jag tänker inte låta det här äta upp mig, därför springer jag.

Jag slutar aldrig att springa.

Det gäller att lära sig navigera mellan hålen i marken, att lära sig hur ont det gör att trilla för att inte trilla där igen.

Men ibland dyker det upp nya revor i asfalten och jag faller omkull och det gör så ont att jag undrar om jag kan resa mig igen, men det kan jag.  Jag vet att jag alltid kan resa mig upp från dig igen. För du är bara ett plågsamt minne och jag är verkligheten.

Jag vaknar i mitt rum igen och det är kolsvart, suddiga konturer av grått målar mina ögonvrår. 

Du rör mig inte längre förutom i drömmen, och jag avskyr mitt undermedvetna, mina minnen som river mig i sömnen.

Jag lär mig mina mardrömmar utantill, lär mig hur jag ska slå hål på dem, och jag vaknar lite starkare efter varje gång.

Du kan inte nå mig längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...