HAN RÖRDE SIG i slow motion, höll upp en hand som för att stanna mig. Han höll upp den långsamt, lät den hänga i luften för länge. Jag höll upp min hand med, vinkade lätt med den. Han reagerade inte. Jag lät min falla. Han la sin på min axel och frågade vad klockan var, han pratade lugnt. Jag svarade att den var tio över åtta.

Han fixerade min blick och lutade sig lite framåt, utan att flytta på benen.

Du ser rädd ut sa han

Gör jag?

Ja, ja det gör du

Det är jag inte

Okej

Han hade nu båda sina händer på mina axlar och lutade sig framåt i en nästan kram. Jag rörde mig inte.

Vart är du på väg? Frågade han, utdraget, långsamt. För långsamt.

Jag svarade inte direkt. Han hade ett trevligt ansikte, kanske tjugå år gammal, tjugotre elelr något sånt. Men hans händer kndes som varma stenar på mina axlar och jag ville egentligen bara ruska av dem.

Jag ska träffa en kompis svarade jag.

Han rätade på sig och lät sina händer singla ner från mina axlar.
Ha det bra sa han och gick förbi mig med långa, ostressade steg.

Jag sa detsamma och rätade på mig och fortsatte gå, vände mig inte om efter honom.

Det är rätt intressant vilka människor man kan träffa bara genom att gå utomhus ensam, tänkte jag. Det är det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...