DET TRILLAR SOCKER ur min mun

och jag flyter i ett hav fyllt av ljus

stjärnorna viskar till mig

och jag förstår ingenting.

JAG SOMNAR OCH glider iväg, öppnar ögonen men ser ingeting.

Jag vill skrika och slå, jag vill bitas och rivas. Be för att det ska sluta, men jag kan inte. Jag kan inte röra mig, öppnar munnen men det kommer inga ord. Jag känner din tyngd över mig, mot mig. Jag trycks ner, vill knuffa bort dig men kan inte, kan inte röra mig, kan inte prata, kan inte se.

Jag glider igenom allting, glider genom tyget och trägolvet. Hittar fotfästet och försöker springa men det går inte. Min ben rör sig som under vatten, jag ser dig komma närmare. Du rör dig fortare än mig, jag skriker och börjar äntligen röra mig snabbare, men du hinner ifatt. Du är fler än jag.

Händerna griper efter och sliter i mig, i mitt hår, i mina kläder, drar ner mig mot kall blöt mark och jag är tillbaka där jag började. Tung och stum.

Jag skämms över det, jag skämms över mig själv,  jag föll i bitar för ett tag sen men bitarna har börjat falla tillbaka nu.

Det finns en spricka kvar, på min rygg, där jag inte kan nå den. Jag lämnar den som en påminnelse.

Men jag tänker inte låta det här äta upp mig, därför springer jag.

Jag slutar aldrig att springa.

Det gäller att lära sig navigera mellan hålen i marken, att lära sig hur ont det gör att trilla för att inte trilla där igen.

Men ibland dyker det upp nya revor i asfalten och jag faller omkull och det gör så ont att jag undrar om jag kan resa mig igen, men det kan jag.  Jag vet att jag alltid kan resa mig upp från dig igen. För du är bara ett plågsamt minne och jag är verkligheten.

Jag vaknar i mitt rum igen och det är kolsvart, suddiga konturer av grått målar mina ögonvrår. 

Du rör mig inte längre förutom i drömmen, och jag avskyr mitt undermedvetna, mina minnen som river mig i sömnen.

Jag lär mig mina mardrömmar utantill, lär mig hur jag ska slå hål på dem, och jag vaknar lite starkare efter varje gång.

Du kan inte nå mig längre.

HAN RÖRDE SIG i slow motion, höll upp en hand som för att stanna mig. Han höll upp den långsamt, lät den hänga i luften för länge. Jag höll upp min hand med, vinkade lätt med den. Han reagerade inte. Jag lät min falla. Han la sin på min axel och frågade vad klockan var, han pratade lugnt. Jag svarade att den var tio över åtta.

Han fixerade min blick och lutade sig lite framåt, utan att flytta på benen.

Du ser rädd ut sa han

Gör jag?

Ja, ja det gör du

Det är jag inte

Okej

Han hade nu båda sina händer på mina axlar och lutade sig framåt i en nästan kram. Jag rörde mig inte.

Vart är du på väg? Frågade han, utdraget, långsamt. För långsamt.

Jag svarade inte direkt. Han hade ett trevligt ansikte, kanske tjugå år gammal, tjugotre elelr något sånt. Men hans händer kndes som varma stenar på mina axlar och jag ville egentligen bara ruska av dem.

Jag ska träffa en kompis svarade jag.

Han rätade på sig och lät sina händer singla ner från mina axlar.
Ha det bra sa han och gick förbi mig med långa, ostressade steg.

Jag sa detsamma och rätade på mig och fortsatte gå, vände mig inte om efter honom.

Det är rätt intressant vilka människor man kan träffa bara genom att gå utomhus ensam, tänkte jag. Det är det.