EGENTLIGEN ÄR DETTA mitt 200e inlägg, men jag är i vanlig ordning i otakt med  siffrorna.

Jag längtar efter snö, tjock fet snö som sväljer alla ljud, som ens ben sjunker ner i. Det där knakande ljudet när man trampar ner.

När jag var liten satt jag och min vän bakom idrottshallen på Birkaskolans skolgård, va var sex år gamla och hade munnarna fylla av snösmak.

Vi åt snö och skrattade med munnar fyllt av vitt.

Ät inte gul snö sa hon

Nej sa jag

Det är hundkiss.

Sen fnissade vi och åt mer snö, vit snö, bara vit snö, alltid vitt snö.

Slängde oss i snön och gjorde änglar som vakade över oss, kastade snöbollar på träd och våra leker kom till liv och vi sprang upp och ner för kullen, om och om igen. Sprang och sprang och sprang i den mjuka snön. Föll utan sår.

Det rann ner blöt kyla i glipan mellan jackan och vanten och det gjorde ingenting.

Snö gör en odödlig, snö ger trygghet och skönhet och mjuka fall.
Jag snubblade alltid när jag var liten, jag älskade snö. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...