EGENTLIGEN ÄR DETTA mitt 200e inlägg, men jag är i vanlig ordning i otakt med  siffrorna.

Jag längtar efter snö, tjock fet snö som sväljer alla ljud, som ens ben sjunker ner i. Det där knakande ljudet när man trampar ner.

När jag var liten satt jag och min vän bakom idrottshallen på Birkaskolans skolgård, va var sex år gamla och hade munnarna fylla av snösmak.

Vi åt snö och skrattade med munnar fyllt av vitt.

Ät inte gul snö sa hon

Nej sa jag

Det är hundkiss.

Sen fnissade vi och åt mer snö, vit snö, bara vit snö, alltid vitt snö.

Slängde oss i snön och gjorde änglar som vakade över oss, kastade snöbollar på träd och våra leker kom till liv och vi sprang upp och ner för kullen, om och om igen. Sprang och sprang och sprang i den mjuka snön. Föll utan sår.

Det rann ner blöt kyla i glipan mellan jackan och vanten och det gjorde ingenting.

Snö gör en odödlig, snö ger trygghet och skönhet och mjuka fall.
Jag snubblade alltid när jag var liten, jag älskade snö.