DET ÄR JULAFTON om en månad och jag känner redan stressen smyga omkring på mina axlar. Jag suger på att handla julklappar. Jag suger på att hantera pengar. Jag äger på att slå in julklappar dock, för det är roligt. Och det är roligt att lägga julklapparna under granen. Det är mindre roligt att min tandställning förbjuder knäck. Det är fruktansvärt roligt att jag kommer skita fullständigt i det, eftersom min kärlek till knäck är starkare än det mesta andra här i världen. Te.x min tandställning.

Nu ska jag gå och sticka huvudet i min naturkunskapsbok.

VI FICK EN lapp på gymnastiken förra veckan där det stod att vi skulle skriva tre av våra resultat på gympan som vi ville förbättra.

Jag skrev:

magmuskler

armstyrka

balansgång

Egentligen vill jag, och tänker, förbättra hela min fysik och inte bara tre grejer. Bit för bit ska jag lacka om mig själv. Bort med huvudvärk, bort med den ohjälpliga tröttheten, bort med den kassa självibilden, bort med sockret, bort med dåliga vanor, bort med negativa tankar, bort, bort, bort!

Jag är inte en ledsen, bitter människa det kan bara verka så här.

Jag är faktiskt oftast glad, det är jag.

Nehe, tro mig inte då jag bryr mig väl inte.

Bara lite, en del, mycket.

Jag tar det första lilla steget mot mig själv genom att byta till en mintgrön färg. Det känns bättre så.

När man lyssnar på fleet foxes kännar man sig oövervinnlig, och det är precis vad jag är.