VI GICK TILL Nationalmuseum idag och tittade på tavlor. Dom hade en utställning med Caspar David Friedrich och jag har fastställt att jag ogillar små oljemålningar med naturmotiv. Jag gillar inte känslan jag får av dem, även om de är väldigt bra gjorda och många väldigt vackra. Jag känner mig instängd och ledsen när jag ser på dem, som att jag sugs in i deras små mörka miniatyrvärldar.

Jag kanske bara överdriver.

Nej, jag fördrog de större tavlorna i maffiga, utsmyckade guldramar föreställande kvinnor med lysande hy och stora klänningar med tyg som målats så detaljrikt att jag kunde känna det mellan mina fingrar. En tavla föreställde Marie Antoinette med ett barn i varje hand, smått leende i en storslagen guldig klänning och med hög frisyr och juveler runt halsen. Man avbildade alltid barn med alltför vuxna ansikten på den tiden, de såg ut som att det visste för mycket om livet och vad som väntade dem. Alla tre hade djupa ögon med en svag glimt av vitt där ljuset speglades. De strosade i skogen och jag kunde nästan höra prasslandet av löven och deras vackra kläder.

En man stod med staffli och oljefärger i samma sal och målade av en vit marmorstaty, han rörde sig långsamt och tålmodigt för att få rätt skuggor och färger. Jag skulle ha kunnat sitta och tittat på hans arbetande i flera timmer om jag hade kunnat. Tålamodet hos mig har aldrig varit särkilt starkt.

Jag strosade vidare i de enorma salarna, hänförd över de enroma vackra tavlorna och rummens egna storslagenhet. Mitt favortirum var stort och format som en kvadrat med en halvcirkel på ena långsidan. De höga väggarna var målade i en djupt vinröd färg och sträckte sig upp mot kryssvalven med gulddetaljer i taket. I halvcirkeln fanns det en grupp marmorpelare utplacerade i en halvmåne, tunga, mörka och enorma. Vit marmor ramade in de tre dubbeldörrarna som var utplacerade i rummet, gjorda i ek. Mina steg smattrade över parketten och jag drog med fingrarna över de kalla marmorpelarna och tänkte att här, precis här skulle jag vilja leva resten av mitt liv. Jag tittade inte ens på tavlorna som satt upphängda utan tittade upp i valven ända tills vi skulle gå vidare.

I några salar senare pekade Anna ut en tavla av en rödhårig kvinna. Hon hade ett bekymrat, smått oförstående uttryck i ansiktet medan hon såg på sig själv i en handspegel med ena handen intrasslad i sina röda lockar. Det var en väldigt vacker tavla, det är en väldigt vacker tavla.

"Jo, den vackra irländskan" av Gustav Courbet.

Google it vettja.

Nu ska jag sova tror jag.

Vill också bara påpeka att det blivit sjukt långa inlägg på sistone, men det är bara för att jag har haft tid att skriva av mig. Imogron blir det skola igen och då återkommer dom små diffusa texterna antagligen igen, frukta ej!

Och jag skall även pigga upp färgerna lite sådär, bara för att rassla tillbaka känslan en bit i alla fall om vi har tur.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

AMEN, titta en fågel!   Det känns lite som att vakna, på ett sätt. Eller på ett annat sätt.      ...

Min lille bror verkar alltid vet vad han gör. Jag saknar nog småttingarna lite.   ...

MED HUVUDET I sanden och fötterna i himlen vandrade han hela vägen hem. Ljuset knastrade under hans bara fötter och vinden lekte i hans hand, sanden viskade hemligheter rakt in i hans hvuvd som han lovade att hålla, lovade på allt han var värd. Tyvär...

HON DROG MED handflatorna över sin mage, såg huden falla av. Nu blir jag ny, tänkte hon. Ny på utsidan kanske, men samma gamla du intui, viskade han i hennes öra. Han strök bak hennes hår och la pannan mot hennes tinning. Huden knottrade sig utmed he...

JAG FÖRSÖKER LURA mig själv hela tiden, vilket är relativt korkat med tankte på att  jag alltid vet vad jag själv tänker, så klart. Får vi hoppas i alla fall. Men den där lilla rösten i pannan är envis, den försöker ändå även om det är hyffsat lönlös...