VI GICK TILL Nationalmuseum idag och tittade på tavlor. Dom hade en utställning med Caspar David Friedrich och jag har fastställt att jag ogillar små oljemålningar med naturmotiv. Jag gillar inte känslan jag får av dem, även om de är väldigt bra gjorda och många väldigt vackra. Jag känner mig instängd och ledsen när jag ser på dem, som att jag sugs in i deras små mörka miniatyrvärldar.

Jag kanske bara överdriver.

Nej, jag fördrog de större tavlorna i maffiga, utsmyckade guldramar föreställande kvinnor med lysande hy och stora klänningar med tyg som målats så detaljrikt att jag kunde känna det mellan mina fingrar. En tavla föreställde Marie Antoinette med ett barn i varje hand, smått leende i en storslagen guldig klänning och med hög frisyr och juveler runt halsen. Man avbildade alltid barn med alltför vuxna ansikten på den tiden, de såg ut som att det visste för mycket om livet och vad som väntade dem. Alla tre hade djupa ögon med en svag glimt av vitt där ljuset speglades. De strosade i skogen och jag kunde nästan höra prasslandet av löven och deras vackra kläder.

En man stod med staffli och oljefärger i samma sal och målade av en vit marmorstaty, han rörde sig långsamt och tålmodigt för att få rätt skuggor och färger. Jag skulle ha kunnat sitta och tittat på hans arbetande i flera timmer om jag hade kunnat. Tålamodet hos mig har aldrig varit särkilt starkt.

Jag strosade vidare i de enorma salarna, hänförd över de enroma vackra tavlorna och rummens egna storslagenhet. Mitt favortirum var stort och format som en kvadrat med en halvcirkel på ena långsidan. De höga väggarna var målade i en djupt vinröd färg och sträckte sig upp mot kryssvalven med gulddetaljer i taket. I halvcirkeln fanns det en grupp marmorpelare utplacerade i en halvmåne, tunga, mörka och enorma. Vit marmor ramade in de tre dubbeldörrarna som var utplacerade i rummet, gjorda i ek. Mina steg smattrade över parketten och jag drog med fingrarna över de kalla marmorpelarna och tänkte att här, precis här skulle jag vilja leva resten av mitt liv. Jag tittade inte ens på tavlorna som satt upphängda utan tittade upp i valven ända tills vi skulle gå vidare.

I några salar senare pekade Anna ut en tavla av en rödhårig kvinna. Hon hade ett bekymrat, smått oförstående uttryck i ansiktet medan hon såg på sig själv i en handspegel med ena handen intrasslad i sina röda lockar. Det var en väldigt vacker tavla, det är en väldigt vacker tavla.

"Jo, den vackra irländskan" av Gustav Courbet.

Google it vettja.

Nu ska jag sova tror jag.

Vill också bara påpeka att det blivit sjukt långa inlägg på sistone, men det är bara för att jag har haft tid att skriva av mig. Imogron blir det skola igen och då återkommer dom små diffusa texterna antagligen igen, frukta ej!

Och jag skall även pigga upp färgerna lite sådär, bara för att rassla tillbaka känslan en bit i alla fall om vi har tur.

IDAG VET JAG inte vad som händer, jag avskyr som sagt söndagar. Jag önskar dem de sämsta. Jag flyger hem sent idag. Jag orkar faktikst inte flyga mer.

Korta meningar säger mest, tror jag allt.

Innan du somnar av Linn Ullmann är en väldigt bra bok bara sådär i förbifarten.

Läs den och njut!

(Om ni finner den bra vill säga)

Skitsamma jag vet inte ens vad jag pratar om längre,

nu ska jag klä på mig.

Adjö.

JAG SOVER I en våningsäng hos pappa, den är från IKEA och i ljust trä. Jag sover högst upp.

På nätterna silas det orange gula ljuset fran gatulyktorna utifrån genom persiennerna och målar ränder i taket ovanför mig.

Jag kan inte sova här utan de ränderna, de glider omkring i taket med bilarna och vjyssar mig. Vaggar mig till sömns.