BIO-SALONGEN HADE extra stora stolar med benutrymme som tillät mig att vifta upp och ner med benen hur jag ville, jag låtsades att jag simmade och behövde inte ens resa mig upp och någon ville gå förbi. Der bara storasde förbi mina viftande ben. Man kunde luta tillbaka ryggstödet också om man ville. Jag ville inte, men det kändes skönt att veta att jag kunde ha gjort det i fall jag velat.

Jag lät käken hänga slappt och hade ögonen onatruligt uppspärrade när de flög igenom omöjliga situationer och häpade över känslan av att se Californien kollapsa under dem, all de små ljusa håren på mina armar reste sig. Filmen gav mig panik, jag skakade i stolen och kramade min systers hand när människorna på duken sprang för sina liv, jag grät när de sa adjö till människorna de älskade och jag fick ont i magen när jag i biomörkret insåg att jag själv skulle komma att försvinna en dag. Trilla ner i en ravin, slukas av en enorm våg. Spänningen steg sanbbt och mitt hjärta bakande hårt, jag vibrerade i stolen. Ville spola fram alltihopa även om jag visste hur det skulle sluta. Amerikansk film är rätt förutsägbar, i alla fall den här typen. Men det hindrade inte mig från att bli uttänjd till bristningsgränsen och uppstressad.

Jag grät och bet mig i handen så att den började blöda och reste mig upp och skrek till de andra biobesökarna med bleka uttryckslösa ansikten i ljuset av filmen, pösandes i sina stolar med extra fotutrymme och fällbart ryggstöd. Jag ställde mig upp och skrek och frågade om de inte såg att världen gick under, jag skrek och frågade hur de inte kunde röra en min vid anblicken av tusentals människors död? Av de rasande husen, av de förtvivlade animerade människorna förtvivlade skrik, av vågen av cement som jagade dem?

Jag skrke oich fäktade med armarna, studsandes upp och ner medan några få människor tittade slött på mig. Jag slutade inte förren pappa drog i min ärm och bad mig att sitta ner för jag störde faktiskt och skämde bara ut mig. Så jag satte mig ned och grät över allting, grät över den fruktansvärt, oundvikliga amerikanska slutet, och jag grät av det underbara, lycko- tillfredande slutet som man inte kalart sig utan.

Det gäller att kunna se lögnen i saker och ting, ser ni.

Det mesta av ovanstående är sant, men en del är inte sant. Jag lär er sakta men säkert att skilja på grunden och överdriftelserna.

Filmen var för övrigt 2012 och de Tibetanska munkarna var det bästa tillsammans med effekterna.

IDAG SKA JAG se en framtisvision av världens undergång på en storduk. Den rosa plasttelefonen ringer i hörnet och jag har insett att Beyoncé är personifieringen av en kvinna. Och Queen Latifah, tillsammans med Marilyn Monroe och Cleopatra.

Där har vi några rejäla och komplexgivande förebilder, alla på sina egna vis.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa vidare om grekisk mytologi eller egyptisk historia. Afrodite och Nefretiti charmerar mig.